För 18 år sedan klev jag ut från gymnasiet och in på en lokal radiostation i Linköping. "Kan jag inte få jobba här, jag älskar musik". Jo, jag fick. På radiostationen jobbade Fredrik. Han var ett par år äldre. Snygg. Och hans röst var känd. Han var kul i etern och han var kul bakom mikrofonen. Jag skrattade högt åt hans skämt. Men vågade knappt prata med honom.
Han ordnade fester i staden, hängde med kändisar som gästade stationen och var i allmänhet rätt ball.
Jag bytte karriär. Började jobba framför kameran istället för bakom mikrofonen. Fredrik och jag stötte på varandra ibland. Oftast på krogen. Ibland på stan. Någon gång på Coops parkering. För varje gång vi sågs vågade jag prata lite mer. Jag hade blivit vuxen. Fredrik äldre. Samma humor. Samma skratt.
Jag hörde att radion såldes och han började jobba som reporter på Corren. Jag jobbade på TV4 och behövde en nyhetsuppläsare. "Varför inte fråga radiorösten Kliman, han måste ju funka framför kameran också." Han fick jobbet. Men jag slutade. Och började jobba på Corren. Som han precis lämnat.
Efter ett år på Corren skulle jag anställa folk till TV-kanalen i mediehuset. "Varför inte kolla om Kliman vill komma hit." Han fick jobbet. I fem år har vi jobbat ihop. Vi har pratat hundratals timmar. Vi har diskuterat jobb, skrattat och delat hemligheter...
Och nu slutar han. Han drar. Han blir presstalesman för Polisen i Östergötland. Han är glad. Därför är jag glad. Men jag kommer sakna honom. Men vi är inte över. Kollegor kommer och går, men Fredrik som vän består.
Kommentarer
Skicka en kommentar