Fortsätt till huvudinnehåll

Kollegor kommer och går

För 18 år sedan klev jag ut från gymnasiet och in på en lokal radiostation i Linköping. "Kan jag inte få jobba här, jag älskar musik". Jo, jag fick. På radiostationen jobbade Fredrik. Han var ett par år äldre. Snygg. Och hans röst var känd. Han var kul i etern och han var kul bakom mikrofonen. Jag skrattade högt åt hans skämt. Men vågade knappt prata med honom. 
Han ordnade fester i staden, hängde med kändisar som gästade stationen och var i allmänhet rätt ball.



Jag bytte karriär. Började jobba framför kameran istället för bakom mikrofonen. Fredrik och jag stötte på varandra ibland. Oftast på krogen. Ibland på stan. Någon gång på Coops parkering. För varje gång vi sågs vågade jag prata lite mer. Jag hade blivit vuxen. Fredrik äldre. Samma humor. Samma skratt.

Jag hörde att radion såldes och han började jobba som reporter på Corren. Jag jobbade på TV4 och behövde en nyhetsuppläsare. "Varför inte fråga radiorösten Kliman, han måste ju funka framför kameran också." Han fick jobbet. Men jag slutade. Och började jobba på Corren. Som han precis lämnat. 
Efter ett år på Corren skulle jag anställa folk till TV-kanalen i mediehuset. "Varför inte kolla om Kliman vill komma hit." Han fick jobbet. I fem år har vi jobbat ihop. Vi har pratat hundratals timmar. Vi har diskuterat jobb, skrattat och delat hemligheter...

Och nu slutar han. Han drar. Han blir presstalesman för Polisen i Östergötland. Han är glad. Därför är jag glad. Men jag kommer sakna honom. Men vi är inte över. Kollegor kommer och går, men Fredrik som vän består. 



Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...
Skicka en kommentar
Läs mer

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer