Anna Björk

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner.  Caroline af Ugglas på scenen. Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd.  Januariresorna gick till Milano och Oslo. Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in.  Röda läppar med produkter från Make up Store.

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokast spelar ingen