Anna Björk

Hur kom du dig för att arbeta med journalistik? En fråga jag ofta får. Senast i lördags. Jag vet inte egentligen. En slump. Ett ödets nyck. Som tioåring skrev jag noveller på min mammas gamla skrivmaskin. Jag ville beröra. Det var enda tanken då. Varken mer eller mindre. Men jag besitter också en egenskap som är rent nödvändig för att arbeta med det jag gör. Jag är nyfiken. Nyfiken på andra människor, öden, känslor...tankar. Vem är människan bakom knarkaren, sexköparen, mördaren, politikern. Vi är alla människor och knarkaren visar sig vara en älskvärd pappa. Mellan rusen. Mördaren en son, som pussar sin mamma adjö efter det dagliga samtalet. Politikern röd i tanken men blå i beslutet. Jag började jobba på radion efter gymnasiet. Hann knappt ta studenten. Fick jobb på lokal-tv som nyhetsuppläsare. Testade på att programleda. Fick jobb på TV4. Läste nyheter. Jobbade som redaktör. Fick jobb på Corren. Nu i rollen som biträdande nyhetschef. Vi behöver upplysas. Din värld är din. G

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd. Och så här gick det till:                 Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm.  Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar. Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka.  Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha. Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med bl

Om ett dygn, ganska exakt, åker vill ned till Sangrians förlovade land. Spanien. Vi var där även förra sommaren. 16 dagar. I år ska vi vara där i tre veckor. I 21 dagar ska familjen "olika viljor" hålla semesterglädjen intakt. En omöjlighet, jag vet. Men strävan efter att vilja behålla semesterglädjen är viktig. Annars spårar vi ur. Det viktigaste är att hålla sömn- och sockerdjävulen på avstånd. Att peta i barnen, hur stora de än må vara, lite att äta var tredje timme. Att få dem att somna skapligt, även om de ljumma nätterna lockar till sudd in på gryningens småtimmar. Det kallas att förebygga. Förebygga kaos, gråt och såriga hjärtan. Det är mitt ansvar. Jag packar badväskor. Glömmer inte cyklopen. Jag stoppar ned solskydd för ljusare kroppar, mörkare kroppar, läppar och ansikte. Vattenflaskor som frusit under natten tas med. Dricka varmt vatten är ju ett elände. Tycker vissa i familjen. Jag tar ett par solstolar under armarna, badväskan över axeln, på med solbrillor o

Solen sänker sig ned över slätten. Lantbrukarna puttrar förbi i sina traktorer. Gödseldoft i luften. Jag är tillbaka i Linköping efter en ljuvlig helg i Stockholm med min vän.  Vi lånade en lägenhet på Söder. En lägenhet med drömläge, fantastiska inredningsdetaljer och prunkande bakgård.  Vi tog färjan till Fjäderholmarna. Lät havsluften svepa genom håret. Tittade på svanar och solade. Balanserade på hala klippor och såg ut över arkipelagen. Vackra Stockholm. Vi samtalade om förr, nutid och framtid. För att vända åter. Tillbaka till förr.  Vi gjorde oss vackra. Drack oss berusade. Men lagom. Vi är mödrar med ett andrum. Ansvaret vilar i skuggorna. Vi valde att bortse från det. Under en tid. Vi träffade fler. Åt fiskgryta på finrestaurangen, retades och roade oss med tunnelbanetur tillbaka till Söder. Ett barbesök senare var vi redo för reträtt.  Jag somnade bredvid min vän. Med telefonen på magen och glasögonen på näsan. I en lägenhet. I en stad som ruvar på drömmar. Stockholm

Älskade Ellinor. Älskade omtänksamma människa. Du som tog emot mig i mina kängor, blekta hår och bomberjacka när jag vilsen letade mig in på den stora skolan i okända staden Linköping.  Du som bjöd mig sova över i din hundhåriga soffa. Du som bad mig komma och avlägsna en läskig nattfjäril som du dödat under en telefonkatalog. Du som tröstade mig när kärlekens ljumma tårar trillade. Du bjöd på räkgrytor, ostbågar och efterföljande kräkningar. Du som tog mig till Greklands stränder. Vi sjöng. "We gonna eeeeelooop...".  Älskade Ellinor. Du såg in i min själ. Du ställde frågorna ingen annan ställde. Tvingade mig att känna efter. "Fly inte Anna". Men det var Du som flydde. Till London. Till Stockholm. Vår kärlek kunde vacklat. Men inte. Idag är vi mammor. Du jobbar på Kanal 5. Du undrar vad jag gör på "print". Våra samtal är obegripliga. För alla andra. För oss betyder de allt i världen. Du. En syster. En älskad vän. I helgen är det du och jag. Bara

En kvinna behöver alltid fler skor och fler bikinis. Jag köpte den här idag. På rea. Det tog mig 30 minuter att hitta en som passade. Det är nog rekordsnabbt för att vara mig. Det är lite tonår över den, jag vet. Fransar och allt... Men det kan vara snyggt. När jag blir brun. Men frågan är om jag kan bada i den... Det finns en viss risk för wet bikini-look. Får testa hemma i poolen först innan jag drar på mig den nere i Spanien.

Underbara helg. Underbara människor. Underbart väder. Underbara möten, samtal och leenden och skratt. Jag har den här helgen träffat människor jag skulle behålla i min sfär för alltid. Som vänner. Resten av livet.  Vi spinnade, lunchade, skrattade, solade, badade i pool, grillade på den ena grillen, tände den andra grillen, grillade på den första, åt, drack, promenerade till badplatsen i sena kvällstimman för ett dopp i det blanka vattnet som speglade himlens sista ljus. Simtag i det ljumma vattnet, armkrokspromenad med skor i hand, bara fötter med riktningen tillbaka till det röda huset med vita knutar. Det hus som är mitt. Med vänner. Som är mina.  Mikael twittrar. Spinninghandtag. Kom upp i tvåan. Ned i ettan. Upp i trean. Ja, så säger dom. Spinningledarna.  Mr spinning.  Vätternrundan, 30 mil, är ett minne blott.  Bara två minuter kvar. Yeah, right.  Kom igen, kom igen.  Susan torkar sitt anletes svett.  @annamalmborg, @jooosefine oc

Nu gott folk händer det saker i Kaga. Igår kväll kom ett antal gäster och idag anländer fler till ett Tweetup. Det är helt enkelt en träff mellan människor som twittrar. Det är människor från 20-50 år, från  olika delar av Sverige. Tjejerna som kom igår har jag aldrig träffat irl, men när de anlände kändes det helt naturligt och vi kramade om varandra som om vi känt varandra länge. Och på ett sätt har vi ju det. Men den här helgen möts vi ansikte mot ansikte. Lite läskigt tycker en del. Roligt tycker jag. På mitt Instagramkonto kommer du följa vår helg. Jag ska försöka uppdatera ofta med taggen "TweetupKaga". Gabriella och Susan parkerar husvagnen igår kväll. 

Lycka sitter inte i det materiella. Jag växte upp i en familj som stundom hade en usel ekonomi där inte ens mjölk kunde tas som en självklarhet. Fick jag ett par nya byxor så var det inte balla Levi´s utan det billigare alternativet. Jag brydde mig inte så mycket. Nej, tyckte mest synd om mina föräldrar som inte kunde ge alla fem barn det de helst önskade. Jag kutade lika gärna runt i ett par Crocker som Levi´s. Det spelade inte så stor roll. Enda gången jag kände mig ledsen över situationen var den gång när jag fyllde tio år och hade önskat mig en cykel. Den där rosa med bockstyre och tio växlar. Efter morgonens skönsång skulle jag gå ned i hallen där min present väntade, och jag förstod precis. De hade lyckats få till pengar och köpt mig en cykel. Och mycket riktigt, det hade dom. I den tidiga morgonsolen stod en begagnad damhoj. Välputsad och hel. Men det var inte den rosa dröm jag sett framför mig. Jag tror mina föräldrar såg min besvikelse, även om jag försökte dölja den. Oh,