Anna Björk

Nu börjar vi om. Misstagen är glömda. Nya mål satta. Vi ska leva ett hälsosammare liv. Ett lyckligare liv. Träningskorten förnyas. Huset städas. Vi köper tulpaner och bokar sommarresan.  På ett sätt är det tragiskt. Att vi sätter upp ett datum för nystart. Hela december skiter vi allt. Den 1 januari börjar vi om. Jag utgår självklart från mig själv. Men ni är många som är som jag. Det vet jag. Så. Mina mål är satta. Jag ska gå ned till målvikten. Jag ska byta jobb och göra det nya jävligt bra. Jag ska ta bort tidsödslande växter i trädgården. Jag ska vara en närvarande mamma. Jag ska lägga mindre tid på sociala medier.  Jag ska rationalisera bort skiten och sträva mot själsligt lugn och lycka. Jag ska bara umgås med människor som hjälper mig och älskar mig. Som jag är.  2014 är mitt år. Jag börjar den 1 januari. Eller möjligen den 2 januari...

                      Det händer inte så ofta. För varför vill man bara hänga med tjejer? Nej, oftast är det män och kvinnor blandat. Men någon eller ett par gånger per år samlar vi ihop oss. Gaddar ihop oss så satt säga. En salig blandning kvinnor. Några känner varandra. Andra är helt nya inför varandra. Glädjen att se mina vänner från olika håll knyta kontakter på Facebook efteråt är en sann fröjd. Vissa har blivit goda vänner. Kanske för livet. Imorgon är det dags igen. Då ska vi ses. En salig blandning kvinnor. Vi är dubbelt så många, men fotoappen klarade bara åtta bilder. Så vilka är dessa? Högst upp från vänster och till höger: 1. Ellinor - min bästa vän sen högstadiet. Bor i Stockholm. Jobbar på Kanal 5.  2. Anna - en vän genom våra handbollsspelande män. Chef. 3. Annika - min mans kusins fru. Kock.  4. Josefine - kollega och vän. DJ och allt möjligt.  5. Carolina - kollega och vän. Fotograf Aftonbladet.  6. Therese - känner genom sociala medier. En av mina nä

Jag är en enkel kvinna. Har inte många önskningar på min lista. Inte materialla i alla fall. "Eller hur", skulle några av er säga sarkastiskt. "Nej", skulle några av er andra uttrycka. Det beror på vad man är van vid. Vilken bakgrund du kommer från och vilken ekonomi du har. I min värld är jag enkel. Men ibland ger jag efter för mina ytliga önskningar. Till den här julen önskade jag mig ett ipad-fodral till min Ipad mini och örhängen från Edblad. Och jag fick det. Tack familjen! Michael Kors - fodral till Ipad mini. Fint!                             En halsduk från Thea.                             Örhängen från Edblad. Båda paren köpta på Guldmagasinet i Linköping. Det översta paret från Dennis, det undre från min son William.                           

Mina första fyra år i livet bjuder på små glimtar av minnen. Bränner fingret när jag tänder adventsljusen med en tändsticka vars låga snabbt närmar sig mitt finger. Blickar upp på skötbordet i ett badrum där pappa ska byta blöja på lillebror.  Känslan av stövlar mot nakna fötter när jag provar pappas kängor. Kängor han bar i lumpen.  Min mamma och pappa var knappt vuxna när de fick mig. Och jag var fyra år när de skilde sig. Jag sörjde på mitt sätt. Men jag var liten. Vande mig. Min lillebror ännu yngre.  Mamma gifte om sig. Pappa gifte om sig. I en stad 12 mil från mig. Vi sågs inte så ofta. Led inte, men grät när vi skildes från vår gemensamma sommarvecka. På jularna sågs vi hos farmor. Helgen innan jul. Hundratals tomtar och klassiskt julbord. Kramar och skratt. Jag älskade det. Men jag hade min mamma. Och vi var bästa vänner. Men för tolv år sen dog hon. I ilskan, sorgen och desperationen efter tillhörighet ringde jag min pappa. Bad honom förklara. Varför? Berätta si

Tvätta håret en gång i veckan med detta. Det räcker fasen i över ett halvår. Just den här gröna serien ska vara märkets mest uppbyggande. Jag har testat många produkter men jag har aldrig varit mer nöjd än jag är med det här. Sen får man räkna med att hosta upp några slantar. Det är inte billigt. I Linköping säljs det bara på ett par ställen. Exempelvis E-hair.

14 augusti 2007 februari 2009 Det första datumet var dagen då jag skapade mitt konto på det ännu rätt okända Facebook. Under ett par månader hade jag en enda vän. Min lillebror. Det var han som skickat länken till denna nya värld. Facebook exploderade under 2008 och vips hade jag dryga tusentalet vänner. I februari 2009 började Facebook kännas väl bekant och Twitter lockade med sina 140-teckensbegränsning. Ett annat klientel vistades där. Många journalister och politiker. Inläggslänkar till intressanta debatter, krönikor och artiklar haglade. Det var en annan sorts flöde än det mer personliga som delades på Facebook. Båda tilltalade mig. Men nu... Inläggen på Facebook liknar allt mer varandra. Mysiga julbilder, inlägg om träning, tv-program och väder dränker flödet. Vi letar bekräftelse. Älskar att se "Gilla"-notiserna och kommentarerna. "Yeah, 70 likes för min julgransbild". För varför lägger vi annars upp inlägg överhuvudtaget? Om det inte handlar om

När jag flyttade hemifrån ville jag köpa en rosa plastgran. När jag blev sambo ville jag ha gran med blå kulor. Nu för tiden är jag inte lika sprakande. Jag kör på natur, rött och vitt i år. Fördelen med natur-temat är att jag kan behålla det under hela januari och inte bara under jul.  Undrar om jag kommer tillbaka till rosa plastgranar och blå kulor. Troligen inte. 

Upptuperad lugg, Zalomon-väskor och neonsmycken. Jag är född 1976. Således var jag inte så gammal under 80-talet, men det är ändå den musiken som väcker nostalgiådran i mig. Jag skapade en lista på mitt Spotify-konto. Bara att sno eller följa. 

Året är 1986. Jag är tio år och sitter i baksätet i bilen. Färden går genom ett vinterlandskap i gryningsljus. Vi passerar Söderköping och tar av mot S:t Annas skärgård. Familjen väcktes i gränslandet mellan natt och otta. Jag gnydde ovilligt över att behöva gå upp. Mamma hjälpte mig att locka håret och ikläda mig den vita skruden. Mina tomtenissar till bröder snodde runt i hallen innan vi tog oss till bilen. Luciafirandet hos mormor och morfar var heligt. Jag tittar ut genom bilrutans imma. Puttar bort lillebrors sko från min vita klänning. Himlen är rosafärgad. Världen badar i magi. Jag tittar på sätet bredvid mig. En lillbror sover. En annan gör sitt bästa för att störa sömnen. En timme efter avresa är vi framme. Vi ska smyga för att inte förstöra överraskningen. Mamma sätter på mig luciakronan och säger att jag är vacker. Vi kliver på granklädda trappsteg upp till dörren. Mamma knackar på, vänder sig om och sätter fingret mot munnen i ett tecken till tystnad. Så öpp

En gammal silverskål, en hyacint, lite mossa från skogen och lite pynt så har man ordnat en julprydnad som inte kostat mer än 15 spänn. Skålen hittade jag i mormors hem och pyntet följer med år efter år.  På blomsterhandeln kan du på hösten fynda de plantor som ingen köpt de varma månaderna. Jag köpte mig en tall i oktober. Den kostade 40 kronor. Satte den i en kruka och nu i december prydde jag den med en ljusslinga. Det vackraste julpyntet kommer från naturen. Men var fan är tomtarna, de färgglada ljusslingorna och glittret då, kanske ni undrar? Jo, det finns i mina barns rum. 

En vit fåtölj, gräver ned tårna i mjuka tofflor, glöggdoft från koppen på mitt lilla bord, blicken mot den levande elden framför mig… December är snart inne i halvtid. Jag ser människor stressa runt för att hitta den perfekta klappen i fyllda butiker där julmusiken överröstar barnskrik och grälande par. Jag sitter i min vita fåtölj i mitt röda hus på landet. Funderar på om jag i helgen ska ge mig in i butikerna. Brukar gilla att strosa. Men i december? Nja. Jag vill nog istället besöka en gudstjänst. Sätta mig i en kyrkbänk och lyssna på prästen. Låta själen vaggas till ro. Min kropp reagerar så inne i en kyrksal. Fylls av värme och omtanke. December är godhetens månad. Försöker få mina barn att anamma temat godhet. Gav de varsin kalender där de varje dag får ett uppdrag som ska glädja en medmänniska. De har delat ut komplimanger och erbjudit sin hjälp. Senare i december kommer de med sina kreativa fingrar få tillverka och skicka julkort till gamla släkti

Dreamhack är över. Grabben hämtades. Och har nog snart  hämtat sig efter tre dygn av dataspelsnörderi. Han och kompisarna är där utan föräldrar . Ansvarar själva för att de äter enligt kostcirkeln och dricker två liter vatten om dagen... Nej, så funkar det inte. De slänger i sig en Billys och sväljer ned med 0,33 cl julmust. Sover gör de i sin skrivbordsstol.  Men det är ok. Han börjar bli stor. Jag är mamma till en grabb som fyller 15 år. Och det är också ok. 

Varför gillar han inte mig? Varför ser mina bröst inte ut som hennes? Hur ska jag få läraren att ge mig högsta betyg? Som tonåring kunde jag tillbringa dagar med att älta sådant. Om ett par år fyller jag 40 år. Nu är jag vuxen. Jag ska känna mig trygg i mig själv. Veta vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. De flesta i min bekantskapskrets är i samma ålder. Någon är yngre. Någon är äldre. Alla har sina problem. De yngre kämpar med att få småbarnslivet att gå runt. De äldre letar kickar för att behålla sin ungdom. En del skiljer sig. Skaffar nya upplevelser. Andra landar i tryggheten, men skaffar båge.  För första gången börjar jag ana min dödlighet. Livet, det jag lever nu, är inte för evigt. Varje stund ska vara njutbar. Numera tänker jag inte på hur mina bröst ser ut. Lägger ingen tid på rötägg. Skiter i att städa när barnen vill spela spel och sticker till undsättning på sekunden om någon jag älskar behöver mig. Oavsett vad jag är upptagen med. 

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara. I dagarna två har jag vistats på det här slottet... Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet. Här sägs det spöka.                                                                   Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det... Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet.

Tycker ni jag skriver djupa inlägg i bloggen? Jag kan vara ytlig också. Det här är prylar jag VILL HA. Verkligen. Men jag är lite snål när det gäller att lägga pengar på mig själv... men det är ju snart jul och jag kan ju faktiskt ge mig själv en julklapp.  Ipad mini-fodral.  Edblad armband. Edblad örhängen. Marc Jacobs plånbok. Väska Tiger of Sweden.

Miss Li har en låt som heter "The room". Den är melankolisk och mörk. I tonerna. Men texten... Den är vacker. Miss Li – The Room Den handlar om att gå mot en ljusare plats. En lycklig plats. Där solen skiner. Där vi mår bra. Att gå mot lyckan är kanske en av våra starkaste drivkrafter. Men lycka är flyktigt. Att få beröm från chefen, se barnet ta sina första steg, orka springa en mil, få en kram av en kär vän, se sin älskade i ögonen... vi tillåter oss att känna oss lyckliga. En liten stund.   Men lycka är flyktigt. Vardagens tyngder lägger sig på lyckan. Hämta, lämna, deadlines, dessa jävla deadlines, passa tågtiden,  laga mat, hinna till träningen, åka till tippen, köpa gåbort-present, vaxa benen, kratta löven, läsa läxor, torka O´boy-ränder från skåpen, glöm inte köpa kattmat, fredagssexa, hälsa på gamla farfar... När ska du hinna vara lycklig? Schemat är fullproppat. Och inga resor har du råd med. Men gör då så här istället. Försök se lyckan i tyngderna. Njut

Enligt vissa är jag klok, rolig och snygg. Men jag genom åren också blivit kallad falsk, manipulativ och ful. Dessa egenskaper har jag inte fått höra öga mot öga, såklart. Nej, det är sådant jag nåtts av genom rykten... Vi har alla sidor som noteras mer eller mindre av vår omgivning. Betraktaren gör sin bedömning efter något denne märkt i mötet med dig. Förhoppningsvis. Det finns ju rötägg som bildar sig en uppfattning på avstånd, baserat på hörsägen. Men vi skiter i rötäggen just nu. Det jag vill prata om är om de uppfattningar vi har om varandra. Vi gör en övning. Tänk på en människa, vem som helst... Beskriv människan tyst i ditt huvud. Blunda en stund. Du kommer snabbt att tänka på yttre attribut. Klara ögon, markerade axlar, välformade ben... men du kommer efter ett tag också att komma att beskriva djupare egenskaper. Både bra och dåliga. För vi kan nog alla enas om att vi besitter sidor av båda slag. Men det som skiljer oss åt är vad vi väljer att göra med informationen.

Jag hör det dagligen. "Jag hinner inte". Ofta i kombination med ett lidande ansiktsuttryck och armrörelser som signalerar uppgivenhet. Skrapar jag på ytan tar historierna om otillräckligheten fart och växer till gigantiska proportioner. Det handlar om utemöbler som ska vinterförvaras, vinterskor ska provas ut till fyrtioelva par fötter, fönster ska putsas fina till jul, föräldramöten, fikastunder med gamla morfar, barnvakteri till grannens, brorsans och polarens barn. Jobbet pockar. Vissa har mer att göra. Förutom det dagliga. Uppgifter med deadline. Sådant som måste göras klart när arbetstiden sen länge uppfyllts. Sagostunden med kidsen byts mot powerpoints och timmarna framför TV:n tillsammans med kärleken ersätts av excel-filer. Mamman ringer och vill ha en timme av din tid. Klart mamman ska ha en timme av ditt liv. Men snart finns inga timmar kvar. Och trots att du hittat vinterkläder till kidsen, gett dom mat, badat dom, borstat deras tänder, pussat dom godnatt på d

Så enkelt. Så vackert. Så välordnat. Så kärleksfyllt. Min näst yngsta lillebror gifte sig igår. Och här följer några bilder från dagen.  Min pappa Håkan. Även brudgummens far.  Ulla, min styvmor. Brudgummens mor.  Min faster med man.  Min äldsta lillebror. Daniel. Två år och tio månader yngre än mig.  Daniels dotter. Brorsdottern Tilde.  Min son, William, 14 år.  Min dotter, Thea, elva år. Och så brudparet. Carolina och Eddie.  Brudbuketten. Carolina och Eddie Stigson. 

En liten lintott har blivit stor. En liten lintott har blivit äkta man. En äkta man att äkta sin fru. Ni träffades, fastnade och bestämde er. Att äkta. Jag har gjort samma resa. Den tog längre tid för mig än för er. Ni bestämde er snabbt. En storasyster oroade sig. Men bara en smula. För se, i era ögon ser jag något otvivelaktigt. Ni är redan äkta. En bild säger mer än tusen ord. En blick säger allt.  När vardagens tristess tränger på, se ljuset och möjligheterna. Kaffe på sängen, ord på en lapp, ömma kyssar, vårens första blomma...från mig till dig.  Våga sätta ord på känslor. Tala med varandra. Om varandra. Planera livet tillsammans. Kärleken är energin. Respekten bandet. Kärlek och respekt. Glöm aldrig det.                                             

Mina barn har aldrig klättrat på bord, kastat mat eller sagt något elakt till mig. Åtminstone inte mer än en gång. Men de får fisa utan att gå på toaletten (ja, jag har varit med om barn som måste springa på toan innan), gäspa utan att hålla för munnen och äta med bara gaffeln.  Jag har liksom alla andra föräldrar gränsdragningar för mina barn. Men vi är olika. Dina barn har fått en uppfostran. Jag har haft min.  Hur vi gör bottnar kanske i egna erfarenheter eller kunskaper vi skaffat genom att läsa om skimrande exempel i föräldratidningar. Hur vi själva blivit uppfostrade har nog störst betydelse i hur vi agerar mot våra egna arvingar. Vi minns våra föräldrars försök att göra vettiga människor av oss. Vissa metoder var lyckade, andra mindre bra... Innan första barnet anländer känns allt genomtänkt. Vi ska göra si och så. Vi suger åt oss andras erfarenheter som svampar. Vi hänger på föräldrasidor på nätet och har läst all aktuell forskning.  Och sen kommer ungen.  Allt ställs

"Mamma, vi har inget smör" "Ta lite margarin, Anna" Hade jag tur fanns det margarin. Om jag blundade kunde ett tunt lager hjälpa till att få ned det torra bröd mamma bakat en vecka tidigare. Ett bröd vars mest lyxiga ingrediens var salt.  Om jag led? Inte ett dugg. Vännerna styrde jag om till att mötas hos dom eller på neutral mark. Inte hemma hos mig. Att ha ett kylskåp tomt på mjölk, smör och goda ostar kunde jag leva med. Men att svara på frågor klarade jag inte.  Som tonåring klädde sig en del i märkeskläder. Många bodde hemma. Fick kläderna betalda av föräldrarna. Jag bodde själv. Hade några hundringar varje månad. Jag valde H&M. Om jag led? Inte ett dugg. Men på frågorna om var jag köpt de nya brallorna svarade jag svepande.  Som vuxen tjänar jag bra. Har råd med märkeskläder, smör, fina ostar och vin. Men jag köper ofta kläder på H&M. Och idag svarar jag rakt och ärligt på frågorna; "Var har du köpt den där tröjan?"

Rotfrukter, handstickade sjalar och hembakat bröd. Idag var det dags för årets skördefest på Naturcentrum i Trädgårdsföreningen, Linköping. Skördefesten kallas för Naturcentrums stora händelse för året, och visst är det gemytligt att spatsera på grusgångarna och titta på utställarnas produkter. Äpplen, svamp, ost, blommor, handstickade sjalar, marmelader och rotfrukter fanns till försäljning. Jag lärde mig också något nytt. Visste du att morötter ursprungligen är purpurfärgade? Att ta sig iväg så här en lördag, ha solen i ansiktet och se på skörden av människors och naturens skapande. Det ger mig ro i själen.