Anna Björk

Skratt, tårar, glädje, sorg. Ett år bör innehålla lite av varje. Det är det som gör livet. Och runt omkring oss finns dessa människor som bidrar till att göra ditt liv lite mer innehållsrikt. Här följer ett axplock av mina möten under 2014. I början av året mötte jag Ali. Han hjälpte mig att få vita tänder. En ny erfarenhet. Men ack så beroendeframkallande.   Jag slutade mitt gamla jobb och började ett nytt. Jag tackades av på ett fint vis av fina människor. I februari besökte jag Värmlandsskogarna tillsammans med goda vänner. Vi grillade bland annat korv i en kåta, berättade hemlisar, såg vargspår, pulsade i djup snö och knackade hål på isen för att hämta vatten att spola toaletten med.  Jag lärde känna de här båda sköningarna. Adam och Madeleine. Båda bloggar. Båda är fina kollegor och panelmedlemmar i programmet Snacket går. Nu är det dessutom officiellt att Madeleine och hennes familj gör comeback i den nya säsongen av Familjen Annorlunda. Tidigt på våre

Annandag jul är jag på plats när butikerna öppnar. Då är det lugnt i butikerna. Misstänker att juldagsfirandet sätter ribban. Och inte mig emot. Medan kidsen ligger bakis i sängarna lallar tant runt och fyndar de bästa sakerna. Nedan ser du några av årets fynd. Bordsduk från Indiska 129 kronor. Julskål från Indiska. 100 kronor. Örhängen från... ja, det ser ni ju. 40 kronor.

Han kunde alfabetet som treåring. Älskade att prata om stenar, om gräset som aldrig slutar att växa och om varför vissa blommor är små och andra stora. Idag pratar han om skidor, nyårsfester och LOL (League of Legends). Han ville jobba på Tekniska verken eller laga mat. Idag vill han bli ingenjör. Kanske utveckla utrustning till sjukhusens operationssalar. Han älskade barnvisor. Sjöng om rockspindlar, krokodiler och små fiskar. Idag lär han sig spela Metallica på gitarr och har under året lyssnat 55 000 minuter på rock. Gärna Mötley. Han var livsfarlig på sin Bobby Car. Idag är han livsfarlig på sin Derbi (moppe). Han ville sällan hjälpa till med sådant han inte gillade. Han är likadan idag. Han kunde med en blick säga mig tusen ord. Han är likadan idag. Min första guldklimp fyller snart 16 år. Han är självständig, trygg och rolig. Han drömmer om körkort, Sweden rock, att flytta hemifrån, flytta utomlands, jobb, pengar... och kärlek. Det sistnämnda säger han inget om. Men de tus

En vindögd jultomte som tre-åringen stolt gav dig. Inslagen i knöggligt inslagspapper. En röd och vitprickig skål av lera som du själv skulpterat. En julgranskula du i timmar (eller var det minuter) förtrollat tittat på under din barndoms jular. Prydnader med affektionsvärde drunknar i strävan mot en modern, stilistisk, rustik, Ernstig, almogig eller skandinavisk stil. Vårt pynt byts ut. Kulor glöms bort. Bonader äts upp av råttor på vinden. Men fasen! Nu tar vi tag i minnena gott folk. Våga plocka fram de där sakerna som ligger längst ned i jullådan. Som du egentligen älskar. Som du mår bra av att se på. Spela roll om det inte passar in i din vita, ljust träiga och grå jul. Visst har du något du ler av att se? Något som kastar dig tillbaka till ett lyckligt minne. Här nedan är två av mina. En julgranskula från farmor. Ett öga, konstaterade jag som barn. Min fars alster. Vindögda tomtar i trä. Lika viktig för mina barn som för mig. Vi skrattar alltid när den kommer fr

                                           Ser du vad bilden föreställer? Inte? Vafalls. Det är början på en pläd. Det tar ca 25 minuter att sticka en vända. Alltså hinner jag ungefär två vändor per kväll. Om jag fortsätter i den takten så är pläden klar lagom till midsommar. Och ni som upplevt svensk midsommar vet att den kan komma väl till användning. Om jag tänkt producera till försäljning? Knappast. För även om jag sänker timpriset till 50 kronor så landar kostnaden på ca 10 000 kronor + material. Fast å andra sidan så är det mycket kärlek i den här pläden. Min allra första pläd. Första beviset på att jag är på väg mot nya mål. Jag har nämligen bockat av den första punkten på min todo-lista. Att lära mig sticka. Yäj.

"Ska du tälta i fjällen? Själv!? Du är knäpp." Reaktionerna när jag berättar om mina livsplaner väcker en skepsis hos människor i min närhet. Tält, kängor, stormkök, liggunderlag och vattenavstötande kläder står högt på min önskelista i jul. Drömmen har funnits sen barnsben. Men de likasinnade har saknats. Ingen att dela drömmen med. Fjällen ska man åka till på vintern. Inte på sommaren. Och jag har funnit mig i det. Lät drömmen falla i dvala. I somras såg jag vännens uppdateringar från kala fjäll. Vandrade, fotograferade, filosoferade. Och jag bestämde mig. Jag gör det själv om jag inte kan övertala vännerna att släppa bekvämligheterna. Vandringsdrömmen är bara en av många. Jag tänker också paddla i Amazonas, vandra i djungler, backpacka i Thailand, dricka Chang på öde stränder med hyddor utan AC, bila i Europa, besöka vingårdar, dingla med benen sittande på klippor vid den Kroatiska kusten, åka över till Italien, dricka espresso på små fik, göra USA med allt vad det i

Baka lussebullar. Fixa pretto-kalender med urfina uppdrag till barnen. Boka pysselkvällar. Glöggmingel. Julfester. Scrappa julkort. Köp glögg. Surfa i panik på Systemet efter bästa budgetköpet. Skumtomtar ska inhandlas. Knäck tillagas. Nya sillrecept googlas fram. Tusen minigranar slits upp med rötterna och placeras i glasbuteljer. Men det nya är tallris. Och lärkträd. Fan. Var hittar jag det? Och glöm för böveln inte att plåta adventsljusstaken och publicera på Instagram. Skit också. Glömde tagga #christmas. Hur ska mina amerikanska medmänniskor då hitta och likea mitt vackra arrangemang? Just det. Instagram har infört redigeringsbara bildtexter. Puh. Taggar #jul #inredning och #design också medan jag ändå håller på. Sen på kvällen. Sätter på Jöback. Häller upp den där fina budgetglöggen. Slår mig ned i min fåtölj. Känner doften av stearinljus. Eller var det parafin? Skit samma. Lägger en varm filt över benen. Blundar. Sluter händerna om den ljumma koppen. Andas. Öppnar ögonen och

Jag ville bli prinsessa. Att Kungen kom och berättade att jag var saknad. Att jag skulle läras upp till tronen. Klokheten tog ned de himlavirvlande drömmarna till jordskorpan. Nej, någon prinsessa skulle jag aldrig bli. Det förstod jag. Men jag skulle bli bäst. Bäst på allt jag ansåg viktigt. Jag skulle klara mig själv. Och bli ännu klokare. Jag valde att jobba med journalistik. Varje möte skulle bygga kunskapsbanken större. Alla levnadsöden skulle beaktas. Jag mötte familjer i flykt undan dödshot. Barn som sett familjer lemlästas. Sett skräck. Jag har träffat människor i väntan på sjukdomens konsekvenser. Män och kvinnor som kämpat mot myndigheter. Träffat myndigheter som tampas med personalbrist. Kriminella som inte längre vill. Men som inget annat kan. Framgångsrika entreprenörer. Och de som misslyckats. Som med skattmasen i hasorna skyndar in i gränden för att slicka skammens sår. Skam över att inte ha lyckats. Jag har träffat paret som älskat på ålderns höst. Som fick ett par ly

Mobilen ligger bredvid mig. Ljudet är avstängt, men notiserna ploppar upp i en aldrig sinande ström. Instagram, Facebook, Twitter, bortglömda mobilspel som pockar på min uppmärksamhet, klädkedjor som lockar till köp, schemalagda möten som påminner mig och så är det någon som vill snacka på Messenger. På jobbet hör jag en reporter tipsa någon om att söka politikern på Twitter i brist på mejlsvar. "På Twitter får man alltid svar...". Samma sak gäller mig. Jag är tillgänglig alla dagar i veckan. Hela året. Dygnet runt. Även på nätterna glor jag i luren. Ett svar eller kommentar som kräver mitt svar får sitt svar. Mitt i natten. För dessa sociala medier bidrar till umgänge när det passar oss. Oavsett tidpunkt på dygnet. När man som jag har tusentals nätvänner så kan ni ana hur många notiser jag får på ett dygn. Det är säkert likadant för många av er. Adderar vi dessutom notiser från alla möjliga appar och sidor vi reggat oss på så drunknar vi snart i notiser. De tjänar penga