Anna Björk

Vi hade precis ätit upp kräftorna när telefonen ringde. När det gick upp för mig vad som hände krympte synfältet. Allt runt omkring upphörde att existera. Det enda viktiga var att rädda mitt barn. Mitt stora barn. Sparkarna i magen 16 år tidigare, första mötet, hans hand i min, våra skogspromenader, våra lekakull-lekar, våra skratt, skämten... Jag vakade vid hans sida. Skulle gjort allt för att rädda honom. Föra honom i trygghet. Med döden i ryggen skulle jag också satt mig på en överfull båt, krupit under taggtråd med gränsvakter i hälarna, burit honom på ryggen tills jag själv stupat. I mitt fall räckte det med att jag lämnade över hans liv i händerna på kunnig vårdpersonal och han är nu på bättringsvägen. Mina tankar går till alla föräldrar världen över som också gör allt för att rädda livet på sina barn men som saknar hjälpande händer. Att se sitt barn skjutas, våldtas, svälta eller torteras... Skulle du bo kvar? Eller skulle du fly? Gode Gud, låt kärleken vinna.          

Varma dagar i april kastar vi av oss kläderna och lutar oss mot en solvägg i lä. I september tar vi på oss vinterjackor, kängor och fingervantar. Då rustar vi oss för kyla och mörker. Men kan vi inte göra annorlunda i år? Kan vi inte utnyttja höstsolens timmar? Vi tar vara på det ljus vi får. Om det så bara är ett par timmar då och då. Vi tar på oss jackan, tar med kaffekoppen och sätter oss i morgonsolen på en frostig altan. Vi riktar ansiktet mot solen, blundar och låter naturens dofter och ljud vagga vår själ till ro. Det blir en bra start på dagen. Kan vi inte även njuta av regniga dagar? Vi skaffar regnkläder. Köper eller lånar. Sätter på oss varmt under. Struntar i sminket. Drar på oss en keps som fungerar som regnskydd mot ansiktet. Tar en termos och ger oss ut i en park. Eller en dunge. En skog. Sätter oss mot en trädstam och riktar våra ansikten mot himlen. Lyssnar på ljudet av vattendroppar som faller på löv och gräs. Eller kanske en symfoni eller ljudbok i lurarna. Kan

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom. Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro. Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas li

"Du borde ha cykelflagga på ryggen så du syns mellan butikshyllorna." Det citatet myntade min man Dennis och barnen var inte sena med att haka på i skrattfesten som följde. Med mina 159 cm har jag stundtals svårt att nå upp. Jo, så är det. Att trängas på dansgolv i höjd med männens armhålor är sådär. Att inte nå den där sista kvargen på hyllan eller inte få fatt på galgen till den där klänningen jag vill prova, och som butikspersonalen varit så rara att hänga utom räckhåll för mig. Men så finns det positiva sidor med min nätta längd. Jag kan bära så höga klackar jag vill utan att bli för lång. Jag blir tagen för att vara yngre än jag är. Alla ser mig ovanifrån, vilket innebär att ingen ser mina dubbelhakor (ja, de är flera). På gruppfoton hamnar jag längst fram, vilket jag inte har något emot. Men om det är ok för dig att skämta om min längd, så är det kanske ok att skämta om hur du ser ut? Eller...? Nej. Det är inte ok. Jag får skämta om mig själv. Du får skämta om dig