Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.
Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite. Uttrycket är uttjatat. Sååå 2011.
Idag skriver Alex Schulman på Aftonbladet om sin avsky för detta uttryck och nu jäklar tar diskussionen fart. Själva upprördheten i hans text handlar om när människor publicerar självgoda inlägg på sociala medier och samtidigt använder uttrycket whoop whoop. Han anser att användare av uttrycket bör skjutas av, vilket naturligtvis nu rör upp bottenslammet på nätet.
Jag väljer att tolka texten så som jag tror känslan var vid tangentbordet. Nämligen det osmakliga i självgodheten som sociala medier svämmar över av. Men nu läggs istället fokus på ett rätt meningslöst uttryck.
Hörrö, Alex Schulman, jag tänker inte låta mig bindas och skjutas i Rålambshovsparken. Jag tar min korta lekamen och skuttar undan framsträckta armar och pistolmynningar. På väg ut från parken sträcker jag upp fingrarna i luften och säger whoop whoop. På ett retligt vis. Nänänänänäää!
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.
Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite. Uttrycket är uttjatat. Sååå 2011.
Idag skriver Alex Schulman på Aftonbladet om sin avsky för detta uttryck och nu jäklar tar diskussionen fart. Själva upprördheten i hans text handlar om när människor publicerar självgoda inlägg på sociala medier och samtidigt använder uttrycket whoop whoop. Han anser att användare av uttrycket bör skjutas av, vilket naturligtvis nu rör upp bottenslammet på nätet.
Jag väljer att tolka texten så som jag tror känslan var vid tangentbordet. Nämligen det osmakliga i självgodheten som sociala medier svämmar över av. Men nu läggs istället fokus på ett rätt meningslöst uttryck.
Hörrö, Alex Schulman, jag tänker inte låta mig bindas och skjutas i Rålambshovsparken. Jag tar min korta lekamen och skuttar undan framsträckta armar och pistolmynningar. På väg ut från parken sträcker jag upp fingrarna i luften och säger whoop whoop. På ett retligt vis. Nänänänänäää!
 |
| Whoop whoop. En självgod bild från en njutbar dag i skärgården. |
Va fan! Whoop whoop är ju ett roligt uttryck som precis som du skriver används för att visa att man är taggad och glad! Skitbra helt enkelt! Jag tänker definitivt inte sluta skriva det! Även om jag som du sällan använder det muntligt. :-)
SvaraRaderaHaha, jag gillar inte heller whoop whoop.... så jag använder det inte heller, men att skjuta av användare är ju att ta i lite ;-) Men jag använder ordet typ i tid och otid, och det är ju inte bättre ;-) och det är väl också lite dåtid, eller....
SvaraRadera