Anna Björk

Sommaren har varit stark. Uthålligt kämpar den vidare och motar hösten framför sig. Men tillslut falnar dess styrka. Ger efter för mörker och kyla. Och nordborna äntrar vinterdvalan. Sommarens grillkvällar byts ut mot öppenspis-mys. Slatten rosévin hälls ut. Eller dricks skamset upp i all hast. Det är ju synd att låta dropparna förspillas. Nu fylls glasen med det mustigt röda. Vi lagar grytor. Långkok som fyller huset med doft av kryddpeppar och lagerblad. Tunna sommarlinnen byts mot tjockstickade koftor. Som matchas med stickade halsdukar. Och stickade sockor. Och stickade mössor. Och stickade vantar. Det är tid för eftertanke. Låta sommarens virvlande minnen sjunka in. Göra plats för nya. Välkomna hösten. Omfamna dess färger och klara luft. Även dess duggiga dagar. Det finns tid att lära känna en ny vän. Läsa en bok i en obekant genre. Upptäcka nya promenadvägar. Baka bröd. Eller varför inte lära dig något grundläggande? Att slå en riktig bea som du kan ersätta Lomanders med näst...

Vid starten.  Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådro...

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet.  Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker.  Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera.  Klockan 17.30 kliver jag ut i S...

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd...

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner.  Caroline af Ugglas på scenen. Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd.  Januariresorna gick till Milano och Oslo. Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in.  Röda läppar med produkter från Make up Store. ...

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokas...

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut. Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck. Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss. En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra. För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi b...

Livet blev huller om buller. Rutiner kastas upp i luften. Jag har vant mig att röra mig sida vid sida med kaos. Det är ok. Kaos är som vårfloden. Vild och otämjd. Kommer du för nära kaos rycks du med. Tankarna virvlar som strömmarna omkring dig. Du kämpar efter fast mark under fötterna och med en sista kraftansträngning lyckas du kanske ställa dig upp igen. Eller så räddas du av en utsträckt hand. Jag virvlar inte i kaos. Jag rör mig lika snabbt, men i min egen fåra. Jag är stark. Mentalt och fysiskt. Jag har tränat i många år nu. Både med min fysiska kropp och med mitt sinne. Jag sätter upp mål. Ibland når jag dem. Ibland inte. Målen är min morot. Jag sätter siktet långt fram och med blicken fokuserad så börjar jag röra mig. Men numera tillåter jag mig också att bromsa och skita i alla mål om jag känner för det en dag. Jag vet att jag är tillbaka på banan igen imorgon. Jag litar på mig själv. Jag är i grunden nöjd med mitt liv. Och det är en ynnest att få leva med den känslan. M...

Varma dagar i april kastar vi av oss kläderna och lutar oss mot en solvägg i lä. I september tar vi på oss vinterjackor, kängor och fingervantar. Då rustar vi oss för kyla och mörker. Men kan vi inte göra annorlunda i år? Kan vi inte utnyttja höstsolens timmar? Vi tar vara på det ljus vi får. Om det så bara är ett par timmar då och då. Vi tar på oss jackan, tar med kaffekoppen och sätter oss i morgonsolen på en frostig altan. Vi riktar ansiktet mot solen, blundar och låter naturens dofter och ljud vagga vår själ till ro. Det blir en bra start på dagen. Kan vi inte även njuta av regniga dagar? Vi skaffar regnkläder. Köper eller lånar. Sätter på oss varmt under. Struntar i sminket. Drar på oss en keps som fungerar som regnskydd mot ansiktet. Tar en termos och ger oss ut i en park. Eller en dunge. En skog. Sätter oss mot en trädstam och riktar våra ansikten mot himlen. Lyssnar på ljudet av vattendroppar som faller på löv och gräs. Eller kanske en symfoni eller ljudbok i lurarna. Kan...

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom. Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro. Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas li...

"Du borde ha cykelflagga på ryggen så du syns mellan butikshyllorna." Det citatet myntade min man Dennis och barnen var inte sena med att haka på i skrattfesten som följde. Med mina 159 cm har jag stundtals svårt att nå upp. Jo, så är det. Att trängas på dansgolv i höjd med männens armhålor är sådär. Att inte nå den där sista kvargen på hyllan eller inte få fatt på galgen till den där klänningen jag vill prova, och som butikspersonalen varit så rara att hänga utom räckhåll för mig. Men så finns det positiva sidor med min nätta längd. Jag kan bära så höga klackar jag vill utan att bli för lång. Jag blir tagen för att vara yngre än jag är. Alla ser mig ovanifrån, vilket innebär att ingen ser mina dubbelhakor (ja, de är flera). På gruppfoton hamnar jag längst fram, vilket jag inte har något emot. Men om det är ok för dig att skämta om min längd, så är det kanske ok att skämta om hur du ser ut? Eller...? Nej. Det är inte ok. Jag får skämta om mig själv. Du får skämta om dig...

Några vet. Många anar. Andra spekulerar. De flesta av er är mänskliga. Förstår och låter det vara där. Andra sticker inte bara näsan i blöt utan doppar ned hela nyllet. Googlar mitt namn ihop med ordet skilsmässa. Ja, det är så. Vi skiljer oss. Vi delar upp vår vardag i två. Vi älskade. Älskar än. Vi är vänner. Samtalar och stöttar. Ett år har snart gått. Vi går vidare. Inte hand i hand. Men sida vid sida. Mot nya mål. Mot ny lycka. Framför oss har vi barnen. De sipprar inte mellan. Det är vattentätt. Det här är allt jag någonsin kommer att skriva här på bloggen om det som var och är det mest privata i mitt liv. Min familjs liv. Så googla på, tänker jag. Det är så vi människor fungerar. Vi är nyfikna av naturen. Och om några veckor googlas kanske någon annan...

På rygg i soffan. I min lägenhet i Stockholm. Ensam. Har varit ute på en joggingtur nere vid vattnet. Fått choklad av kollegan. Fick beröm av en annan. Pratat med några vänner. Är lycklig. Men... Saknar mina barn. Saknar det vanliga. Saknar mina gamla vänner. Just ikväll är jag i fas 2. En del förstår vad jag menar. För er som inte gör det: Fas 1: Livet leker. Jobbar dygnet runt. Älskar allt. Svävar på moln. Fas 2: Depp. Det var svårare än jag trodde. Hur ska allt klaffa? Fas 3: Jo då, jag är på gång igen. Nu fattar jag. Eller...? Fas 4: Allt är stabilt. Jag är på banan. Nu gasar vi! Lägg till bildtext

Kris -en -er "Mycket svår situation, ekonomisk, själstillstånd och vändpunkt..."  Den 13 mars förändrades mitt liv för alltid. Jag såg mitt första barn i ögonen. Själsligt bands han till mig. Ett band omöjligt att bryta. Jag skulle skydda honom till döden. Den 24 juni, tre år senare, hände det igen. Jag knöt an till mitt andra barn på samma sätt.  De blev en del av vårt vuxna liv. De följde oss. Anpassade sig till oss. Tultande först. Snubblade. Slirade. Vi stannade upp på familjestigen. Lät dem komma ifatt. Vände oss om och log uppmuntrande. "Upp igen. Gå vidare. Du är stark. Du kan komma så långt du vill."  De blev självständiga. Tanken på ett liv utan dem nära gjorde ont. Första åren... Med tiden kom tanken på framtidens flytt att börja slå rot. Mitt första barn började lyfta blicken mot horisonten. Skymtade framtiden.  Jag trodde jag skulle finnas i deras liv varje dag tills de själva valde att ta klivet över tröskeln. Istället vi...

Ett samtal vid afterwork-bordet lyfte frågan om livet efter döden. Glasklirr, uppsluppet sorl från sällskapet bredvid, doft av pommeskorgar på väg ut till borden. Vi hade skeptiker. Vi hade sökare. Vi hade troende. Jag ser många journalister mörka sin tro på samma sätt som de mörkar vilket parti de röstar på. Men just den här kvällen öppnade vi på locket till våra privata rum. Att tro på ett liv efter döden anses av många vara ett tecken på svaghet. Något vissa tar till för att de inte orkar se sanningen i vitögat. Att allt blir svart när sista andetaget är taget. Och som journalist ska du inte signalera svaghet. Du ska vara stark. Stå upp mot onda krafter. Våga möta upp makthavare med tuffa följdfrågor. Stå pall mot hot från samhällets bad guys. Kliva in i hetluften utan minsta tvekan. Men hos vänner bor förtroendet. Vi kan blotta oss utan att dömas. För vi är människor som alla andra. I samtalet om livet efter döden fanns det lika många sanningar som mä...

Vi föds som ett 10 000-bitarspussel. Mor och far lägger ramen. Hörnen först. Rätt och fel. I tonåren river vi upp ett hål i ramen. Smiter ut ett tag. Men vänder tillbaka. Lägger tillbaka bitarna efter oss. De hade rätt, men vi ville testa själva. Livet går vidare. Studiedelen läggs bakom oss. Vi planerar vårt liv. Bilden av det färdiglagda pusslet finns utstakad i våra tankar. Vi köper första bilen. Blir lurade och kan lägga några bitar till i vårt livspussel. Hus köps. Barn blir till. Vi lär oss om föräldraskap. Pusslet börjar anta ett mönster. Vårt liv. Här och där har vi fyllt upp ramen. Omringade av erfarenhet. Av livet. Vi kikar oss omkring. Bilden blev inte som vi trodde. Vi har lärt oss mycket. Erfarenheterna ligger där. Och det är nu dags att vi skapar helheten. Tar stegen vi alltid velat ta. Dansande rör vi oss över vårt pussel. Lägger bit efter bit. Ett torn med tre kronor. En port på S:t Eriksplan. En skrapa med kvällstidninglogga på. Jag lägger til...

"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden. Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig. Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satt...

Blonderat hår till midjan, bombarjacka, kängor och svarta jeans. De svartmålade ögonen sökte efter lärarrummet i den nya skolan. Dörren fanns där längre fram i korridoren. Passerade ett gäng. Såg upp när jag passerade. Mötte deras blickar. Kastade håret bakåt, åt sidan. Smålog. Att byta skola hörde liksom till min barndom. Den här gången skulle vara sista gången. Bara en månad kvar av nian. Jag skulle bara överleva en månad. Vänner var jag inte intresserad av. Jag klarade mig utan. Gymnasiet hägrade. Inne i lärarrummet presenterar jag mig för den första bästa av vuxenslag. Hej, hej. Anna Drott är mitt namn. Jag ska börja här idag. Hej, hej Anna. Välkommen. Det här är Ellinor. Vuxenpersonen pekade på en elev bakom sig. Och där stod hon. En halvmeter längre än mig. I storblommig, stickad tröja. Ljusa jeans. Nördigt glad. Stackarn. Hon hade dragit nitlotten och tvingats att ta hand om nykomlingen. Från den dagen är hon VIP. Special. Bästa. Min vän Ellinor. Idag på SBS Discovery....

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...

Vaknar av att morgonsolens tidiga strålar träffar mitt ansikte. Sätter fötterna på det svala stengolvet och smyger bort till balkongdörrarna. Knäpper upp låset och drar dörrarna åt sidan och kliver ut på balkongen. Nere på gården arbetar poolskötaren. Drar långsamt sin håv genom det klara vattnet. På gräset bredvid kvittrar en fågel. På andra sidan gården sitter en spansk familj och äter tidig frukost. Jag går tillbaka in i lägenheten. Sätter på mig träningskläder. Snörar på mig löparskorna. Drar på mig kepsen och fäster lurarna i öronen. Smyger ut från lägenheten och möter den spanska morgonen. Öppnar gårdsgrinden och drar ett djupt andetag. Framför mig ligger havet. Längst ned i backen. Jag joggar sakta mot det stora blå. Möter nattklubbande människor som dröjt sig kvar på stranden efter stängning. Festskorna är avslitna och fötterna svalkas i vattnet. Jag joggar förbi. Får en uppmuntrande applåd. Jag gör tummen upp. Strandpromenaden är morgonens mötesplats. En äl...