Halvan gav mersmak

Vid starten. 

Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat.

Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan.

Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags. 

Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådrog mig några större skador. Jag var däremot osäker på hur trött jag skulle bli. Hur långt 15 mil egentligen är.

Vi susade förbi illröda vallmofält, täta skogar och slättland. Genom små byar och in på depåområden. Oftast hade jag fullt upp med att få ned blod i benen, undvika kramp i fötterna och växla handställning på styret men när jag lyfte blicken och såg det vackra trollbands jag av den ljusgröna försommarprakten.

De sista milen gick jag in i mig själv. Jag tog sikte på Fredriks trygga rygg och trampade på, trots ömma fötter. De 15 milen avverkades och när vi passerade målflaggorna och medaljen hängdes runt min hals, kom tårarna. Tårar av trötthet. Tårar över ömmande fötter i alldeles för tajta skor.

Men ännu fler tårar av stolthet. Tårar av glädje.

Jag har tränat. Jag tappade överviktskilon. Jag åt och vilade mig i form sista veckan inför mitt livs första lopp. Många cyklade Halvvättern som genrep inför stora Vätternrundan men för mig var det alldeles tillräckligt och några timmar senare började ett nytt mål att ta form i mitt huvud.

Nästa år gör vi Halvklassikern.