Anna Björk

Jag är den förstfödda. Den som fick stå ut med överbeskyddande föräldrar, bli ställd åt sidan när lillebror krävde uppmärksamhet och den som fick de högsta förväntningarna på sina axlar. Jag led inte. Inte av att vara förstfödd. Stora delar av min barndom var lycklig. Kramar och kärlek. Närhet och skratt. Det var min vardag. Men det finns ett hål. Vi föll. Familjen famlade och landade på botten. Vi levde där ett tag. I tvivlen, oron och svekens mörker. Men vi drog oss upp. Skakade av oss jord och olust. Lyfte sakta blicken och började gå. Framåt. Märkta av krisen, men stärkta av att ha lyckats ta oss igenom stormen. Såg på min familj och svor på att göra dem stolta. Att använda de tyngda tankarna som energi mot lyckan. Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg. Ringde radiostationen och övertalade dem att ge mig jobb. Jag fick göra skitgörat. Men också prata lite i radion. Om en diamantströdd toalett. Euforin över etern grabbade tag i mig. TV-mediet lockade över mig, och där kom jag att

Hon började läsa mina nedskrivna ord. Jag besvarade genom att läsa hennes. Vi sågs och knöt vänskapens band. Hon har sin egen färg på min palett av vänner. Hon är varm. Får mig lugn. Hon är klok. Leder in mig på nya tankebanor. Hon har lyssnat, veckat sin panna och bjudit på sin visdom. I nästa stund växlar vi roller. Då jag blir frågeställaren och hon delar sina bördor och glädjeämnen med mig. Hennes ögon har tårats av glädje och sorg. Jag har fångat upp. Tröstat. Skrattat ikapp. Mina vänner fyller alla en funktion i mitt liv. Alla lika viktiga. På sitt sätt. Jag ser dom som mina ledsagare på livets grusväg. De som puttar upp mig på vägen igen. Knuffar mig framåt. Sätter händerna i bröstet och säger stopp. Ber mig se uppåt, bakåt, framåt. Borstar bort gruset när jag ramlat. Klappar mig på axeln. Vänskapens band med Cornelia är knutet med dubbelknut. Pyntat med en extra fluffig rosett. Vissa kommer och går. Andra består. Cornelia varar. Cornelia och godingrabben.          

Simson var herrens ängel. Känd för sin fysiska styrka, som satt i det långa håret. Det är ungefär så mycket jag vet om Simson. Med en kyrklig bakgrund borde jag kanske kunna mer. Men hey. Jag har i alla fall läst hela bibeln. Ja, även Moseböckerna. Det är den tyngsta delen. Ingen actionfylld start där inte. Huruvida styrkan är fysisk i mitt fall tåls att diskutera. Men mentalt anser jag mig tillhöra eliten. Den mentala styrkan byggs upp när livet vacklar. För varje motgång levlar du upp. Men så händer det där som ändå tar tag i dig. När du måste koppla på positiviteten på max för att ta dig framåt. Då hittar jag min energidepå i naturen. Går ut i höstsolen. Blickar upp mot de färgsprakande löven i träden. Ser dem tappa taget en och en. Nu är det tid för vila. För naturen. För mig. Årstidens växlingar och variation. Jag har lärt mig älska dessa. Guds natur ger mig kraft. Lycklig över att få uppleva ännu en höst. Ännu en vinter. Ännu en vår och sen min favorit... sommaren. De

Jag är en morgonmänniska. Studsar ur sängen så fort jag vaknar. Redo att ta mig an dagen. Det finns undantag. Visst är det så. Det händer att även jag sover till åtta. 2003 var det nog sist. Energifylld tar jag tag i dagens göromål. Jobba, träna, skjutsa barn, klippa gräs, tvätta, laga mat, handla, jobba, skjutsa barn, städa. Som en duracellkanin. Ända till klockan 21. Då tar batterierna slut. Rörelserna blir långsamma. Hjärncellerna växlar ned. Orkar knappt ta sig igenom krökarna i hjärnan. Vid den tiden letar sig tonåringen ut från sovrummet. Redo att lyssna på intelligenta svar på hans frågor. När han ser min tomma blick suckar han och säger åt mig att lyssna. Jag skakar liv i de sömniga hjärncellerna och med en sista kraftansträngning försöker jag fatta hans fråga. Vill ge honom ett klokt svar. Det lyckas sällan. Morgonen därpå ställer jag kontrollfrågan för att höra om jag fattat rätt kvällen innan. Då tittar han stumt på mig och frågar vad jag nyss sagt. Kommunikationen