Vid starten. Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags. Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådrog mig någ