Anna Björk

Hela dagen har jag blivit gratulerad. Farfar, pappa och Ulla på dagen. Jag bjöd på biff, honungsglaserad lök och grönpepparsås. Till efterrätt en smarrig köptetårta. Jag har inte haft tid att ordna med eget. Det stör mig lite att servera köpt. Men är det gott så är det väl skit samma... Nu ikväll har nästa gäng anlänt och vi ska grilla.  Finporslinet plockades fram. Tårta från Ica Maxi. SKITGOD. Rosen är min! Litet blomsterarrangemang á la Anna

En varm sommardag stod du på verandan med armarna utsträckta i ett välkomnande. Du kramade mig hårt och bad mig vinka hej då till mamma. Du la handen på min axel och ledde in mig i köket där köttgrytan puttrade på spisen.  När vi ätit åkte vi ut med båten. Salta skärgårdsdofter. Du satt i fören och log. Min flytväst var för stor och luktade illa, men att få slippa var inte ett alternativ för dig.  Näten lades i och vi tog oss tillbaka till bryggan. Din trygga hand och hjälpte mig upp på fast mark. På knastrande grusvägar gick vi tillbaka till huset. Jag stannade i trädgården. Drog upp en morot som jag sköljde i trädgårdsslangen på sidan av huset. Knaprande gick jag vidare och tittade på sommartavlan.  Insekter som surrar, dofter av svensk sommar, kor som råmar på avstånd, solen på väg ned. När kvällen kommer samlas vi vid TV:n. Jag sitter i ditt knä och du övar bokstaven "r" med mig. Jag försöker. Och misslyckas. Och försöker igen. Du visar tålmodigt vägen och jag

Dennis, min man, tar ofta på mig. Kramas och vill ligga nära på natten. Men vad är det med hans händer som gör att de alltid söker sig till området runt byxlinningen, där fläsket är som mest påtagligt. Eller upp mot BH-bandet, där det också fläbbar över.  Ibland märker jag att han är på väg att nypa till i vecken, men han ångrar sig i sista stund, och det gör han rätt i. För oavsett om det är för att han tycker det är gulligt eller äckligt, så blir jag påmind om att jag inte gjort mitt jobb.  Vissa dagar skiter jag i det. Ligger så där som ett dragspel i sängen, i fosterställning, och låter honom hållas bland kullarna. Andra dagar sträcker jag på mig, drar in magen och lägger mig på rygg.  Skitfånigt, jag vet! Han vet ju precis hur jag ser ut och känns. I alla lägen. Problemet finns hos mig. Att jag överhuvudtaget bryr mig.  Jag tänker att det går över när jag gått ned mina resterande 10 kg, men troligen inte. Risken är att jag börjar fokusera på något annat då istället. Ne

Skönsång (nåväl) i morse. Fint inslagna paket och sen lite fika på kvällen med svärmor och goda vänner. Hundratals grattishälsningar på Facebook, några sms och ett vykort. Från och med nu är jag 36 år. 

Ni vet dagarna innan mens. Tiden då nerverna ligger utanpå kroppen. Ni som är uppmärksamma på er kropps signaler vet redan innan blodet kommer, att det snart är dags. När jag hade mens (förklarar snart) kunde jag dagarna innan bli riktigt förbannad över sådana saker som att barnen lagt vantarna i fönstret istället för i vantskåpet. Jag blev så arg att jag lyfte upp dom från fönsterkarmen och kastade dom demonstrativt och med all kraft i golvet och skrek ut min frustration. Över ett par vantar. Hallå. Knäpphuvud. O då visste man. Snart mens... Nu för tiden har jag en stav i armen. En p-stav. Kopparspiral funkade inte. Blödde som en tok. Mini-piller glöms bort och kondom... Hallå? I en relation? Hur många kondomer måste man då inte hamstra för att inte riskera att bli med barn? Nej. Det funkar inte. Så det blev en p-stav i armen. Mensen upphörde nästan direkt. Och det gott folk är mycket värt! MEN. Ja, det finns ett stort MEN. Jag har ingen koll på mina hormoner längre. De där tre da

Från en pigg och lustfylld kvinna, till ett vrak med feber och skit. Men jag är stilig här i soffan. Med kavaj och allt. O i morgon fyller jag år... Tips på hur jag blir frisk fort?

Nej, jag väntar inte barn. Utan jag har precis funnit mig i att jag aldrig mer kommer uppleva känslan av små sparkar i magen. Det tog 10 år att komma fram till att jag är nöjd som det är. Två barn är perfekt. Och det är precis så att tiden räcker till för dom. Hur skulle jag ha hunnit med tre? Det hade inte gått med det jobb jag har. Det hade krävt att jag gått ned i tid. Eller att Dennis gått ned i tid. För vi är ju en jämställd familj. Vi har delat på all föräldraledighet, och då är man ju riktigt jämställd. Det vet ju alla. Men den där känslan. Att bära på ett litet liv. Att känna dess rörelser. Fundera över dess personlighet. Hur han eller hon ser ut. Längtan efter att få hålla det lilla livet i min famn. Sniffa på huvudet. Klappa på magen när det kniper och somna med kärleken på magen. Allt det ville jag uppleva igen. Kunde inte riktigt acceptera att inte få en trea. Men Dennis stod på sig. Vi behöver tid till oss. Tid till de barn vi har. Han var realisten. Jag var drömmaren.

När jag har 100 000 sidvisningar ordnar vi med en bloggfest! Hur många är sugna på att ses!?

Det är tur att vi bor på landet. Hade jag bott i stan hade jag skämt ögonen ur mig. Eller än värre, struntat i mina joggingrundor. Efter bröllopet och Thailand tappade jag hämningarna totalt. Tog en kaka till kaffet. Sen en till. Och där passerade jag ett sunt tänkande och var raskt tillbaka i min gamla hjärna. Den hjärna som tog mig till dryga 80 kilo innan den sa stopp och jag påbörjade resan som tog mig ned till sunda 65 kg. Jag tog mig själv i örat i helgen och sa: Nu du lilla Anna har du frossat tillräckligt. Nu blir det Kesella, makrill och ägg för hela slanten. Det är straffet för att du i flera veckor vräkt i dig mackor med ost och O´boy. Skärpning! Nu ska det skakas bort några kilon från fläskröven. Dra på träningsbrallorna. Är dom lite tajta? Japp, så går det. Du får dra upp dom till naveln. Skit i att det blir mummeltå. Nu ska du jogga serrö. Då skiter man i hur man ser ut. KÖTTA!!!

Min fina son var med och vann sista hockeycupen för säsongen. Cupen ägde rum i Nyköping så han och Dennis har varit där ända sedan i fredags. Nu är säsongen över och vi ska ha ett snack med grabben om hans eventuella fortsatta hockeyspelande, precis som vi haft varje vår sen han var sex år. Det är ingen billig sport och den kräver sitt engagemang från föräldrar som bör ha flexibla scheman för att kunna hämta och lämna på knepiga tider. I en stad som Linköping, med få ishallar, så får man finna sig i träningstider då hallarna inte används av eliten. Men engagemanget är väl investerat om han verkligen vill spela. Men innan framtidssnacket ska han firas för cupsegern. Jag har fixat film och söndagsgodis som väntar när han kommer hem. 

På onsdag fyller jag år och jag har fått två frågor om vad jag önskar mig. På den ena frågan svarade jag "motionsband". På den andra frågan svarade jag "något gult". När jag var 20-nånting fick jag säkert 10-nånting frågor om vad jag önskade mig. Nu är vi alltså nere på två frågor. Varför blir det så? Räknas inte födelsedagar efter 30? Är det bara jämna födelsedagar som 40, 50, 60 osv som räknas? Nej, jag tycker det är det roligt med små presenter. Både att få och att ge. Pengavärdet är ointressant. Det kan handla om armband, örhängen, en påse te, nymalet kaffe, en pocketbok...Är man helt utan pengar kan man ju alltid erbjuda sina tjänster. Baka, klippa gräs, passa barn... Födelsedagar är helt enkelt ett bra tillfälle att uppmärksamma någon lite extra. Och på onsdag fyller alltså jag år. Jag hoppas att åtminstone min man är sugen på att ge mig lite uppmärksamhet. Trots att jag har fyra år kvar till 40.

Har tagit oss till Strandgatan 2 för lite bowling med Thea och och hennes pojkvän Wille. Thea leder.

Omelett, kaffe och vatten. Och ett färdigklippt äppleträd. Lördagen startar bra!

Känner mig fläskig, vätskefylld och trött - även om jag precis som vanligt vaknar 06.30. Det blir omelettfrukost och GI-lunch idag. Tur att jag vet hur jag vänder på den här steken. Har ju gått igenom det förr...

Skärmdumpade från Gina Tricot där jag beställt denna klänning. Skön och snygg att ha på konserter under ljumma sommarkvällar. Ni behöver inte oroa er över att den är så kort att den visar mitt skrev. Tänk på att den mellan 170-185 cm långa modellen på bilden troligen bär storlek "S". Själv beställde jag "M" och är ca 160 cm lång.

Jag älskar detta. Att få en vacker inbjudan till ett bröllop med ett par som vill leva sina liv tillsammans. Ett augustibröllop. Klädkod: mörk kostym, (bal) klänning. Det innebär att jag måste hitta en riktigt fin, lång klänning. Vill jag matcha färgerna på bröllopet så verkar det vara guldtema.

Minns ni hur ert första id-kort ser ut? Nu har Wille ansökt om sitt första. Han har också ansökt om sitt första bankkort. Ett kliv in i vuxenvärlden.

Sen jag kom hem från Thailand så har jag gått bananas på sötsaker. Jag har fullständigt ballat ut. När jag satte mig i soffan vid halv sju, efter en tallrik vaniljyoghurt, Start och tre mackor kände jag mig usel. Jag hade med mig träningsväskan till jobbet men åkte hem utan att ha besökt gymmet. Jag skrev ett inlägg på Twitter och där uppmanade flera att jag skulle snöra på mig skorna. Sagt och gjort. Jag gjorde det. Thea hängde med som min egna PT. Ungen springer så snabbt så jag hinner inte med. Och när vi springit 3, 5 km var jag helt färdig. Thea däremot kunde nog sprungit lika långt till. Nu är jag mycket nöjd över att jag skrev det där inlägget på Twitter och att mina läsare peppade mig.

Jag älskar vitt. I inredning och på kroppen. En nackdel är dock att alla fläckar syns så förbaskat. Och att det ofta är genomskinligt, vilket är sådär på en 36-årig mammakropp. Men det skiter jag i! Det är ju så fint! Gina Tricot.  Ralph Lauren, Synsam. Armband H&M. Väska H&M. Sko Nelly.com.

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem. Hon är väl omhändertagen och verkar trivas. Idag mötte jag min moster och tillsammans besökte vi mormors lägenhet innan den ska tömmas. Vi fastnade vid fotoalbumen. Gamla svartvita fotografier med människor som funnits innan mig och där vissa har betydelse för att jag finns överhuvudtaget. Jag kan betrakta bilderna länge. Titta efter drag som jag själv ärvt. Fundera över deras liv. Blev det som de tänkt sig, älskade de varandra, vilka hemligheter bar de på, var de omtänksamma, var de lyckliga? Kommer mina barnbarn tänka det samma om mig? Antagligen. Min mamma, min mormor och min moster. Min mamma lever inte längre. Men hon var lycklig och levde i kärleken. Min mormor har idag ifrågasatt om jag verkligen ska äta upp hennes ostbågar. Min moster Ann påminner mig om min mamma. Nu för tiden har hon inte den här frisyren. Flickan i mitten är min mormor. Paret är hennes föräldrar. Min gammelmorfar minns jag inte. Min gammelmormor och jag umgick

Min man kan det här med romantik och sånt. Så här har hans vigselring förvarats de senaste dagarna. En ring från en Treo-kork som granne.

Hockeycup i dagarna tre. Inte så mycket mer att tillägga.

Firar med skinnpaj inomhus idag. Annars har jag en rätt fullspäckad tillvaro.

En skön känsla av frihet har infunnit sig. Jag känner ingen press och jag har ingen deadline. Jag snackar om vikten och träningen och maten och allt annat som ska få mig att må bra.  I två veckor har jag bara legat i en solstol, ätit goda rätter och druckit goda drycker och det har satt sig runt midjan och i huvudet. Även om jag mestadels är glad så saknar jag den energin som träningen ger.  Idag har jag börjat dagen med Kesellafrulle och träningsväskan är packad. Nu kör vi igen!

23.50 den 13 mars 1999 såg vi honom för första gången. Jag hade kämpat i två dygn med att få ut ungen innan det till slut fattades beslut om kejsarsnitt. Och tack och lov för det, för ungen vägde 4440 g och var 55 cm lång. Som treåring höll han min hand och frågade om "änglajna inte fastnaj i tjäden" på sin väg till himlen. Som 13-åring håller han inte längre min hand, såvida han inte han skämtsamt vill visa sin styrka genom att klämma till hårt. Vårt band är starkt. Han är som jag. Känslig. Glad. Sprallig. Omtänksam. Självständig. Trygg. Han förekommer inte lika ofta på bilder här på bloggen av den enkla anledningen att han mest spelar hockey i sällskap med Dennis och lämnar mig att hänga med lillasyster. Här följer bilder på födelsedagsbarnet -  William Eric Lucas Malmborg. Mitt hjärta. Min stolthet. Mitt allt.  Långhårig och tandlös tokunge. Gick vidare till intervju till Wild Kids, Stockholm Wille med bocken. Rocktema på Halloween. '

Grabben fyller 13 år (!?) på tisdag. Hela huset fylls med släkt och vänner. För att göra huset lite mer välkomnande så har jag köpt lite kryddplantor, lite påskliljor och några mini-penséer. Naturligtvis har vi även kutat runt och letat presenter till födelsedagsbarnet.

Drabbades igår kväll plötsligt av feber och nackstelhet. Trodde, som den hypokondriker jag är, att jag drabbats av någon djungelfeber. Men idag är det bättre och efter en timmes tantvil (eftermiddagslur för tanter) så känner jag mig nästan som vanligt igen. Det var nog med andra ord ingen djungelfeber.

Fick mejl från min gode vän Henric på Make up store. Vi snackade lite om Thailand och efter ett tag så berättade han att han lyckats få hit Hollywoodfrun Maria Montazami. O med hit menar jag till Make up store i Linköping. Hon kommer visst den 19 mars och minglar med kunder och visar upp sina läppstift. Jag har ett av dom. Lite hudfärgat ni vet. Sådär som man är van vid att se på Maria. Jag funderar faktiskt på att gå dit. Hon är ju så förbaskat lång den kvinnan. Det kan bli en riktigt kul bild om jag tar på mig mina låga Converse och hon med sina klackar. Där kan vi snacka skillnad. Sen lägger vi ut den bilden här på bloggen! Stor-Claes och Lill-Claes. Man skulle säkert också kunna säga Helan och Halvan, men eftersom att jag snarare är Helan och hon Halvan så blir det ju lite fel. Svammel-Anna lägger locket på för denna gång.

Bilden av Thailand börjar förändras. Vi läser dagligen om hur maffian tar sig fram, om prostitution, dödliga elolyckor och maneter som dödar. Men landet är mycket mer än så. När vi landar på flygplatsen möts vi upp av thailändare som alla vill sälja just sin taxiresa till oss. Elva bleka svenskar i varierande storlek vill ta sig till Kata beach och för detta fick vi tillslut priset 1 800 baht. Det motsvarar ungefär ca 450 svenska kronor. Vi placerar våra smårunda rövar i taxibilen som på krokiga vägar tar oss mot hotellet. Genom fönsterrutorna skymtar vi den thailändska vardagen. Familjer på mopeder, barn i skoluniformer och gamla damer i stolar längs med vägarna. Klockan är runt åtta på morgonen och i vår luftkonditionerade taxi ser vi de små butikerna öppna upp för dagen och matmarknaderna sjuder av liv. Restaurangägare på plats för att hitta de finaste råvarorna till dagens matlagning. Och vilken matlagning sen! Första kvällen smyger vi in på en strandrestaurang. Namnet