Anna Björk

Discolamporna spelade över dansgolvet. Ölen i flaskan skvätte över. Hon log. Älskade att glänsa. Hon älskade att dansa. Hon åkte hem i en taxi. Med en vit frigolitkartong i handen. Nattens måltid åts vid köksbordet. I ensamhet. Året var 2004. Nu är det 2014. Dansgolven är bytta mot uteserveringar, ripasso på afterworks, invigningar, mingel, galor, samtal mellan vänner, kollegor. Festerna är slutna. Bara för de inbjudna. Partydrottningen är död. Men ge mig gärna finvin. Och en gala då och då...                                                     

Som tioåring minns jag min mammas 30-årsfest. Jag minns inte hennes 40-årsfest. Hon hade troligen ingen. Fem år senare fanns hon inte längre bland oss. Osminkad går jag upp på morgonen. Vaknar tidigt. Höstmörkret utanför fönstret skapar spegelbilder i fönstret. Och jag ser min mamma. Mitt ansikte är min mammas. Jag är snart 40 år. Hon dog ung. Men dog inte förgäves. Hon lärde mig att älska. Mina barn ska mötas av villkorslös kärlek. Närhet utan obehag eller känsla av pinsamhet. Mina vänner får min trygghet. Mina råd. Om de vill. Jag har lätt för att gilla. Men min kärlek växer sig fram. Måste förtjänas. Och kärleken kan sina. För att sedan ta ny fart. Med ny kraft. Kärleken är livet. Den är sprudlande, stark, lycklig och kolsyrebubblig. På samma sätt som den kan vara tung, svår och vemodig. Min mamma levde bara 45 år på jorden. Hon mötte mig med kramar, pussar, kallade mig Grodan, skrattade med mig, åt mig...somnade i henne knä, smekte henne på kinden...hennes sammetslena hy.

Mina bröder är sex till antalet. Varje bror en individ med sina egenheter och personlighet. Daniel är enveten. Mikael allvetande. Pelle familjär. Niklas omtänksam. Eddie stilistisk. Och Tom är glädjefylld. Och den yngsta. Den glädjefulla. Han lever idag sitt livs lyckligaste dag. Han äktar sin Victoria. Som man och hustru kommer de nu att fortsätta sina liv. Och Tom, jag ska som din storasyster ge dig de bästa råd jag har att ge. Se dem som en gåva från mig till dig. Jag är klok. Mina råd är tre till antalet. Det första rådet döper jag till ”samtal”. Låt känslorna bilda ord som ni delar med varandra. Ilska, glädje, sorg, förtvivlan, lycka, avund. Använd känslopaletten och måla livets tavla tillsammans. Kika på den ibland. Fundera på vad ni älskar och uppskattar, men också det som saknas. Utan ord, ingen tavla. Det andra rådet döper jag till ”uppvakta”. En fylld kaffekopp på nattduksbordet en kulen höstdag. Ett kärleksmeddelande på köksbänken. Favoritgodisen i jackfickan. En m

Sitter i trappan hemma. Tittar ut över fälten. Förälskad i omgivningen. Mitt Kaga. Här finner jag ro efter en dag som alla andra. Vaknar liggande på rygg. Blå himmel utanför fönstret som stått öppet. Doft av brukad jord. Morgondis. Jag vänder mig på sidan och kollar mobilen. Facebook, Instagram och Twitter. Även nattetid ger ni er tillkänna. Någon jobbar. En annan räds sömnen. Sträcker på mig. Och kliver upp. Och går ned. Sätter på kaffe. Tar några djupa andetag och sen... Öppna dörrar. Pussa ungarna god morgon. Duscha. Kissa. Sminka. WILLE OCH THEA. DET ÄR DAGS ATT GÅ UPP. Dricka kaffet. Vika en tvätt. Packa väskan. GLÖM INTE ATT DU HAR GYMNASTIK IDAG. Borsta tänderna. Svara på ett sms. Leta efter bilnycklarna. WILLE GÅ UPP NU. Upp och hämta andra skor. Var fan är läppglanset? THEA HAR DU PACKAT NED SKOLBÖCKERNA? Dricka upp kaffet. Läsa svars-sms. Skölja ur koppen. JAG ÅKER TILL JOBBET NU. JAG ÄLSKAR ER. In i bilen. Andas. Åka till jobbet i Norrköping. Eller Linköping. Och där