Anna Björk

Baka lussebullar. Fixa pretto-kalender med urfina uppdrag till barnen. Boka pysselkvällar. Glöggmingel. Julfester. Scrappa julkort. Köp glögg. Surfa i panik på Systemet efter bästa budgetköpet. Skumtomtar ska inhandlas. Knäck tillagas. Nya sillrecept googlas fram. Tusen minigranar slits upp med rötterna och placeras i glasbuteljer. Men det nya är tallris. Och lärkträd. Fan. Var hittar jag det? Och glöm för böveln inte att plåta adventsljusstaken och publicera på Instagram. Skit också. Glömde tagga #christmas. Hur ska mina amerikanska medmänniskor då hitta och likea mitt vackra arrangemang? Just det. Instagram har infört redigeringsbara bildtexter. Puh. Taggar #jul #inredning och #design också medan jag ändå håller på. Sen på kvällen. Sätter på Jöback. Häller upp den där fina budgetglöggen. Slår mig ned i min fåtölj. Känner doften av stearinljus. Eller var det parafin? Skit samma. Lägger en varm filt över benen. Blundar. Sluter händerna om den ljumma koppen. Andas. Öppnar ögonen och

Jag ville bli prinsessa. Att Kungen kom och berättade att jag var saknad. Att jag skulle läras upp till tronen. Klokheten tog ned de himlavirvlande drömmarna till jordskorpan. Nej, någon prinsessa skulle jag aldrig bli. Det förstod jag. Men jag skulle bli bäst. Bäst på allt jag ansåg viktigt. Jag skulle klara mig själv. Och bli ännu klokare. Jag valde att jobba med journalistik. Varje möte skulle bygga kunskapsbanken större. Alla levnadsöden skulle beaktas. Jag mötte familjer i flykt undan dödshot. Barn som sett familjer lemlästas. Sett skräck. Jag har träffat människor i väntan på sjukdomens konsekvenser. Män och kvinnor som kämpat mot myndigheter. Träffat myndigheter som tampas med personalbrist. Kriminella som inte längre vill. Men som inget annat kan. Framgångsrika entreprenörer. Och de som misslyckats. Som med skattmasen i hasorna skyndar in i gränden för att slicka skammens sår. Skam över att inte ha lyckats. Jag har träffat paret som älskat på ålderns höst. Som fick ett par ly

Mobilen ligger bredvid mig. Ljudet är avstängt, men notiserna ploppar upp i en aldrig sinande ström. Instagram, Facebook, Twitter, bortglömda mobilspel som pockar på min uppmärksamhet, klädkedjor som lockar till köp, schemalagda möten som påminner mig och så är det någon som vill snacka på Messenger. På jobbet hör jag en reporter tipsa någon om att söka politikern på Twitter i brist på mejlsvar. "På Twitter får man alltid svar...". Samma sak gäller mig. Jag är tillgänglig alla dagar i veckan. Hela året. Dygnet runt. Även på nätterna glor jag i luren. Ett svar eller kommentar som kräver mitt svar får sitt svar. Mitt i natten. För dessa sociala medier bidrar till umgänge när det passar oss. Oavsett tidpunkt på dygnet. När man som jag har tusentals nätvänner så kan ni ana hur många notiser jag får på ett dygn. Det är säkert likadant för många av er. Adderar vi dessutom notiser från alla möjliga appar och sidor vi reggat oss på så drunknar vi snart i notiser. De tjänar penga