Anna Björk

Vet ni vad jag gör? Jag kör en kickstart för att komma i fas med kost och träning igen. Det suger fett, och jag frågar mig varje gång varför jag släpper taget. Jag har inget bra svar. Jag är däremot nöjd med att jag inte låter det gå FÖR långt tillbaka i träsket. Jag har hittat min gräns och den passerar jag inte. Jag snackar om kilon alltså.  Men nu var jag nära gränsen igen. Klänningarna började kännas strama, brallorna knep runt höfterna och sinnesstämningen var i allmänhet rätt låg. Jag blir sådan när jag inte tränar. Orkeslös.  Så jag tog mig i kragen den här veckan och jag har precis ätit en skål med keso och blåbär. Ska snart ut och springa.  Den här dagen. Dag 3. Det är dagen då allt ska gå lättare. Jag är inte helt överens med den bilden. Dag 3 är dagen då jag ofta ger upp. Det är då jag tänker: "Äh, en glass hit eller dit, jag har ju varit nyttig hela dagen i övrigt" "Ett glas vin vore gott. Ett glas skadar inte" Och det är klart. S

Ska du köpa grejer till osttallriken så kan jag tipsa om följande tillbehör. Små krispiga kex med smak av oliv och rosmarin. De är rätt små. Typ tre-fyra cm i diameter.  Vin som passar till ändamålet är vinet ovan. Valpolicella. Ett Amarone som inte kostar en miljard. Typ 150 spänn kostar det här. 

 Nu slipper jag mascara några veckor framöver. Igår gjorde Belle mina fransar jättelånga genom att förlänga dom. Jag envisades med att göra dom riktigt långa, så jag slipper lösögonfransar på fester. Det är ju en smaksak hur man vill ha det. En del vill ha naturlig look. Andra är mer vågade. Det finns till och med glitterfransar som man kan sätta fast. Jag ställde några frågor till Belle under de två timmar det tog att sätta fast dessa fransar - ett strå i taget. Hur länge har du kunnat det här? I ett par år snart. Jag är en rastlös person och trodde inte jag skulle klara av att sitta så koncentrerad i ett par timmar. Men jag tycker det är kul. Vad är det du sätter fast och hur går det till? En del fransar köper man i burk, men så finns det sådana som kallas "false mink" som är bättre och väldigt likt äkta minkhår. Sådana använder jag. Äkta mink är en del allergiska mot. Stråna, som sitter fast på en tejpremsa, sätts fast ett efter ett med ca en millimeter til

Mobil, ipad och dator. Var jag än går är jag uppkopplad. Det har jag skrivit om tidigare. Men vad jag inte skrivit om är varför jag är uppkopplad. Hur mycket jag än gillar mina följare på FB och Twitter så har jag en dold agenda. Jag snokar. Inte på ett negativt sätt. Jag letar trender. Snackisar. Sådant som ni tycker är intressant just för dagen. Klockan 06.00 på morgonen kollar jag nattrapporten från kvällsgänget på Corren. Där står vad som hänt under senkvällen och natten. Om det varit fel på tryckeriet eller om det ligger något intressant tips och väntar till dagen. Sen går jag in på Twitter. Kollar om någon skrivit något till mig. Svarar. Kollar SR, TV4, Aftonbladet och andra mediekällor. Gärna via länkar i Twitter. Men jag tar också en kik (nej inte appen) på deras hemsidor, ifall de inte har Twittrat ut länkar. Sen går jag in på Facebook där jag i högre grad hittar det allmänna snacket. Det är mer personligt än Twitter. Jag får en känsla för vilka saker ni bryr er om. I

                               Han såg ut som en sköldpadda när han precis lärt sig sitta. Smal hals och ett guppande huvud längst upp.  Som treåring älskade han att plocka blommor åt mig. Han ville gärna snacka om alla stora stenar vi gick förbi och funderade över varför änglar inte fastade i träden när de åkte upp till himlen. Han rabblade alfabetet flytande och tecknade bättre än mig. Som treåring.  I sexårsåldern skulle han bli kock eller jobba på Tekniska verken. Hockeyn som han spelat sen samma ålder har aldrig tagit tag i honom.  Han har alltid haft lätt för skolan. I sjuan ville han börja NO-profil på Berzan. Han kom in. Under alla år har han visat förmågan att ta ansvar för sina egna beslut och engagerat sig precis så mycket i skolan att han fått bästa resultat.  Men nu händer något. Han växer. Axlarna breddas. Musklerna börjar synas. Mörka fjun på överläppen. Och han har växt om mig. Det är ju i sig ingen bedrift... Men han genomgår en förvandling på mång

Smileys, utropstecken, hjärtan, hm, mmm, hihi och haha. Alla används för att sätta an en stämning i det meddelande du författar - oavsett om det är Facebook eller i ett sms. Men de används inte av alla. För ska vi vara ärliga så är det inte korrekt att göra så. I början kunde jag i ren irritation ta bort någon från mitt flöde om personen i fråga hade ett meddelande likt detta. Åååååååååå, va ja äääälskar första kaffe tåren!!!!!! <3 <3 <3 <3 Inte nog med att personen särskriver och har diagnostiseras som vokalmissbrukare. Personen avslutar dessutom med en massa utropstecken och hjärtan. Jeez. Jag var anti-smiley.  Men min irritation är som bortblåst. Det finns andra saker som kräver mitt engagemang mer än detta. Och om sanningen ska fram. Det finns ju ingen som tvivlar på en sådan persons sinnesstämning. Tänk om det istället hade stått: Jag älskar första kaffetåren.  Visst känns det lite konstigt? Ironi? Menar personen allvar? Älskar personen verkli

Trotsade en hemsk huvudvärk, tog med mig tösen och hennes polare till stan för att kolla på SOF-kortegen inne i stan. Det var ett smart drag. Orkestertonerna dunkade i takt med mitt huvud. Men kidsen fick i alla fall kika på kortegen. Här kommer några bilder. Lite kort kortege tyckte jag nog. Vissa studenter klart engagerade. Andra satt mest och såg uttråkade ut på vagnarna. Men underhållande är det. En glad trumslagare.  Kunglig vink. Vatten i flaskan? Blåsvärk i läpparna? Kidsen var nyfikna. Åhej.

Jag är social. Vill hänga med. Mitt jobb kräver det. Ja, kräver. Dessutom ogillar jag att inte ha koll. Jag lever således i mobilens beroendeframkallande land. Jag erkänner. Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie. Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den. Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns. Instagram Facebook Twitter Vine Google+ Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull). Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite  småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på m

40-årsfesterna avlöser varandra. Den gångna helgen firade vi min gamla vän och kollega Fredrik.  Jag konstaterade att det är 18 år sedan vi träffades första gången. Då jobbade han är radio FM och jag kom dit som praktikant direkt. Mycket vatten under broar...tiden går...jalla jalla.  Om två år och tio månader är det min tur. Lång tid tills dess. Jättelång tid. 

När jag var liten. Jag menar riktigt liten. Då var jag ett sött barn. Mörkögd, mörkt hår. På dagis pussade pojkarna gärna på mig. På skolgården i ettan frågade dom chans på mig. En kille som kallades Ocka. Jag vet. Hur töntigt var inte det smeknamnet. Jaja. Han gick i trean och frågade chans. Det var lite hett att som etta vara ihop med en trea. Ni vet själva. Ja, det gick på räls.  Men sen ballade det ur. Jag fick mens och kom in i puberteten. Bland de första i klassen. Brösten kom. Höfterna bredde ut sig och jag kände mig som en heffaklump. Jag gick upp en del i vikt och självförtroendet störtdök.  Under hela mellanstadiet gömde jag mig i stora kläder, sket i att använda smink - trots att många började med det, noppade inga ögonbryn och pratade bara med mina närmaste vänner. På skoldiscot ställde jag mig på sidan och iakttog. Nynnade en gång på "The Look" med Roxette och fick av en kille höra att jag minsann inte hade "the look". Det gjorde ont i mitt 11-åri