Fortsätt till huvudinnehåll

Släpp mobilen kärring

Jag är social. Vill hänga med. Mitt jobb kräver det. Ja, kräver. Dessutom ogillar jag att inte ha koll. Jag lever således i mobilens beroendeframkallande land. Jag erkänner.

Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie.

Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den.
Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns.

Instagram
Facebook
Twitter
Vine
Google+

Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull).

Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite  småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på mobilen som du lämnat i jackfickan under fikat hos mormor. Under middagen förvarar du mobilen i väskan, och medan du låtsas leta efter något viktigt, klickar du upp låset och kikar. Jag har sett dig.
En junkie känner igen en annan. Vi känner igen tecknen. När våra ögon möts så ler du skamset. Du sa nämligen nyss att det var jag som var beroende.

Men jag har erkänt mitt beroende. Jag har kommit en bit på väg i mitt 12-stegsprogram. Men jag kommer aldrig lägga ifrån mig mobilen, den är fastvuxen. Via jobb och sociala kontakter...

Men... Jag lovar att försöka. Vi landar alltid i ordet lagom. Lagom är bäst.

Kommentarer

  1. Sara och Mr T8 maj 2013 kl. 21:14

    Så sant! Du slog verkligen huvudet på spiken!
    Jag erkänner jag med, telefonen sitter där i näven, nästan jämt och gör den inte det ligger den inte långt bort. ;)

    SvaraRadera
  2. Auer8 maj 2013 kl. 22:26

    Jag blir 65 i sommar. En gammal man, kan tyckas. Men i mitt mobilbeteende blir jag bara yngre och yngre. Var ska detta sluta?
    Det var ju alls inte länge sen som jag klagade, och för all del kan jag allt klaga än, på sonen när han kommer hem till oss och äter och bara sitter där med sin blippande och bloppande telefon hela tiden.
    Jamen, du kan väl åtminstone lägga ifrån dig telefonen medan vi äter?
    Och vad gör jag själv nu? Just det, jag sitter där med telefonen intill mig vid matbordet och kollar FB, nyheter, mejl och meddelanden. Mobilen och jag ser på teve ihop också och går promenader. Ska jag någonstans så ser jag först och främst till att telefonen är med. Sen kollar jag nycklar och plånbok, glasögon, och vad det nu kan vara.
    Dock skiljer jag mig fortfarande åt en smula från er andra och yngre tror jag. För det händer ibland att jag medvetet lämnar mobilen,stänger av den och går ut på gatan som en vanlig man från förr - vilket jag ju också är.
    Visst känner jag mig oklädd, men också onåbar. Jag kan ta mig fasen göra vad jag vill, inbillar jag mig. För några sekunder.
    För tillståndet varar ju bara tills jag får syn på alla andra redo med sina mobiler - alla ser mig. Alla kan bevaka mig. Vetskapen om det känns inte bra. Fast man behöver ju inte tänka på det. Inte hela tiden, i alla fall.
    För några dar sen var jag i skogen. Utan mobil. Inte Vidingsjöskogen eller Rydsskogen eller någon annan stadsdelskog, utan SKOGEN där ingen annan syns till på flera dar. Den stora (och naturligtvis med tanke på skade- och gåbortsig-risken dumt att inte ha mobilen med). I Kinda någonstans var jag, långt bortom tid och rum. Och äntligen var jag fri och flög som fågeln. Som ett betande rådjur var jag, som en älg över myren. Två timmar blev det i skogen. Så skönt, så tyst, så underbart. Så avkopplande.
    Efter två timmars djupa och friska andetag var jag redo igen. Sugen. Har det hänt nåt? Har någon hört av sig? Vad pratar folk om? Någon kanske vill att jag hör av mig, eller uppdaterar. Det är dags.
    Jörgen Auer




    SvaraRadera
  3. Jenny9 maj 2013 kl. 23:32

    Såg du det här? http://www.svd.se/naringsliv/telefonerna-ar-de-nya-drogerna_8156184.svd

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vita tänder jag kommer få! Lika vita som Alis tänker jag. Men inte lika vita som Ross i Vänner. Ni kommer självklart få se före- och efterbilder. Men det bli
Skicka en kommentar
Läs mer

Blåklint i isbit

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss! Nyp av blommorna med en bit stjälk. Välj de lite större blommorna.  Lägg i blommorna. Fyll med vatten och tryck ned blommorna, som har en tendens att flyta upp. Det går också att fylla upp med hälften vatten och låta blomman frysa fast på botten innan man fyller på resten av vattnet, men det tar längre tid.  De här ska användas som dekoration runt bubbelflaskor till välkomstdrinken. I det lilla bor det vackra, sa en klok man en gång (Ernst K).
6 kommentarer
Läs mer

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara. I dagarna två har jag vistats på det här slottet... Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet. Här sägs det spöka.                                                                   Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det... Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet.
Skicka en kommentar
Läs mer