Jag är social. Vill hänga med. Mitt jobb kräver det. Ja, kräver. Dessutom ogillar jag att inte ha koll. Jag lever således i mobilens beroendeframkallande land. Jag erkänner.
Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie.
Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den.
Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns.
Instagram
Facebook
Twitter
Vine
Google+
Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull).
Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på mobilen som du lämnat i jackfickan under fikat hos mormor. Under middagen förvarar du mobilen i väskan, och medan du låtsas leta efter något viktigt, klickar du upp låset och kikar. Jag har sett dig.
En junkie känner igen en annan. Vi känner igen tecknen. När våra ögon möts så ler du skamset. Du sa nämligen nyss att det var jag som var beroende.
Men jag har erkänt mitt beroende. Jag har kommit en bit på väg i mitt 12-stegsprogram. Men jag kommer aldrig lägga ifrån mig mobilen, den är fastvuxen. Via jobb och sociala kontakter...
Men... Jag lovar att försöka. Vi landar alltid i ordet lagom. Lagom är bäst.
Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie.
Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den.
Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns.
Vine
Google+
Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull).
Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på mobilen som du lämnat i jackfickan under fikat hos mormor. Under middagen förvarar du mobilen i väskan, och medan du låtsas leta efter något viktigt, klickar du upp låset och kikar. Jag har sett dig.
En junkie känner igen en annan. Vi känner igen tecknen. När våra ögon möts så ler du skamset. Du sa nämligen nyss att det var jag som var beroende.
Men jag har erkänt mitt beroende. Jag har kommit en bit på väg i mitt 12-stegsprogram. Men jag kommer aldrig lägga ifrån mig mobilen, den är fastvuxen. Via jobb och sociala kontakter...
Men... Jag lovar att försöka. Vi landar alltid i ordet lagom. Lagom är bäst.
Så sant! Du slog verkligen huvudet på spiken!
SvaraRaderaJag erkänner jag med, telefonen sitter där i näven, nästan jämt och gör den inte det ligger den inte långt bort. ;)
Jag blir 65 i sommar. En gammal man, kan tyckas. Men i mitt mobilbeteende blir jag bara yngre och yngre. Var ska detta sluta?
SvaraRaderaDet var ju alls inte länge sen som jag klagade, och för all del kan jag allt klaga än, på sonen när han kommer hem till oss och äter och bara sitter där med sin blippande och bloppande telefon hela tiden.
Jamen, du kan väl åtminstone lägga ifrån dig telefonen medan vi äter?
Och vad gör jag själv nu? Just det, jag sitter där med telefonen intill mig vid matbordet och kollar FB, nyheter, mejl och meddelanden. Mobilen och jag ser på teve ihop också och går promenader. Ska jag någonstans så ser jag först och främst till att telefonen är med. Sen kollar jag nycklar och plånbok, glasögon, och vad det nu kan vara.
Dock skiljer jag mig fortfarande åt en smula från er andra och yngre tror jag. För det händer ibland att jag medvetet lämnar mobilen,stänger av den och går ut på gatan som en vanlig man från förr - vilket jag ju också är.
Visst känner jag mig oklädd, men också onåbar. Jag kan ta mig fasen göra vad jag vill, inbillar jag mig. För några sekunder.
För tillståndet varar ju bara tills jag får syn på alla andra redo med sina mobiler - alla ser mig. Alla kan bevaka mig. Vetskapen om det känns inte bra. Fast man behöver ju inte tänka på det. Inte hela tiden, i alla fall.
För några dar sen var jag i skogen. Utan mobil. Inte Vidingsjöskogen eller Rydsskogen eller någon annan stadsdelskog, utan SKOGEN där ingen annan syns till på flera dar. Den stora (och naturligtvis med tanke på skade- och gåbortsig-risken dumt att inte ha mobilen med). I Kinda någonstans var jag, långt bortom tid och rum. Och äntligen var jag fri och flög som fågeln. Som ett betande rådjur var jag, som en älg över myren. Två timmar blev det i skogen. Så skönt, så tyst, så underbart. Så avkopplande.
Efter två timmars djupa och friska andetag var jag redo igen. Sugen. Har det hänt nåt? Har någon hört av sig? Vad pratar folk om? Någon kanske vill att jag hör av mig, eller uppdaterar. Det är dags.
Jörgen Auer
Såg du det här? http://www.svd.se/naringsliv/telefonerna-ar-de-nya-drogerna_8156184.svd
SvaraRadera