Fortsätt till huvudinnehåll

Släpp mobilen kärring

Jag är social. Vill hänga med. Mitt jobb kräver det. Ja, kräver. Dessutom ogillar jag att inte ha koll. Jag lever således i mobilens beroendeframkallande land. Jag erkänner.

Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie.

Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den.
Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns.

Instagram
Facebook
Twitter
Vine
Google+

Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull).

Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite  småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på mobilen som du lämnat i jackfickan under fikat hos mormor. Under middagen förvarar du mobilen i väskan, och medan du låtsas leta efter något viktigt, klickar du upp låset och kikar. Jag har sett dig.
En junkie känner igen en annan. Vi känner igen tecknen. När våra ögon möts så ler du skamset. Du sa nämligen nyss att det var jag som var beroende.

Men jag har erkänt mitt beroende. Jag har kommit en bit på väg i mitt 12-stegsprogram. Men jag kommer aldrig lägga ifrån mig mobilen, den är fastvuxen. Via jobb och sociala kontakter...

Men... Jag lovar att försöka. Vi landar alltid i ordet lagom. Lagom är bäst.

Kommentarer

  1. Sara och Mr T8 maj 2013 kl. 21:14

    Så sant! Du slog verkligen huvudet på spiken!
    Jag erkänner jag med, telefonen sitter där i näven, nästan jämt och gör den inte det ligger den inte långt bort. ;)

    SvaraRadera
  2. Auer8 maj 2013 kl. 22:26

    Jag blir 65 i sommar. En gammal man, kan tyckas. Men i mitt mobilbeteende blir jag bara yngre och yngre. Var ska detta sluta?
    Det var ju alls inte länge sen som jag klagade, och för all del kan jag allt klaga än, på sonen när han kommer hem till oss och äter och bara sitter där med sin blippande och bloppande telefon hela tiden.
    Jamen, du kan väl åtminstone lägga ifrån dig telefonen medan vi äter?
    Och vad gör jag själv nu? Just det, jag sitter där med telefonen intill mig vid matbordet och kollar FB, nyheter, mejl och meddelanden. Mobilen och jag ser på teve ihop också och går promenader. Ska jag någonstans så ser jag först och främst till att telefonen är med. Sen kollar jag nycklar och plånbok, glasögon, och vad det nu kan vara.
    Dock skiljer jag mig fortfarande åt en smula från er andra och yngre tror jag. För det händer ibland att jag medvetet lämnar mobilen,stänger av den och går ut på gatan som en vanlig man från förr - vilket jag ju också är.
    Visst känner jag mig oklädd, men också onåbar. Jag kan ta mig fasen göra vad jag vill, inbillar jag mig. För några sekunder.
    För tillståndet varar ju bara tills jag får syn på alla andra redo med sina mobiler - alla ser mig. Alla kan bevaka mig. Vetskapen om det känns inte bra. Fast man behöver ju inte tänka på det. Inte hela tiden, i alla fall.
    För några dar sen var jag i skogen. Utan mobil. Inte Vidingsjöskogen eller Rydsskogen eller någon annan stadsdelskog, utan SKOGEN där ingen annan syns till på flera dar. Den stora (och naturligtvis med tanke på skade- och gåbortsig-risken dumt att inte ha mobilen med). I Kinda någonstans var jag, långt bortom tid och rum. Och äntligen var jag fri och flög som fågeln. Som ett betande rådjur var jag, som en älg över myren. Två timmar blev det i skogen. Så skönt, så tyst, så underbart. Så avkopplande.
    Efter två timmars djupa och friska andetag var jag redo igen. Sugen. Har det hänt nåt? Har någon hört av sig? Vad pratar folk om? Någon kanske vill att jag hör av mig, eller uppdaterar. Det är dags.
    Jörgen Auer




    SvaraRadera
  3. Jenny9 maj 2013 kl. 23:32

    Såg du det här? http://www.svd.se/naringsliv/telefonerna-ar-de-nya-drogerna_8156184.svd

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...
Skicka en kommentar
Läs mer

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer