Anna Björk

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd...

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokas...

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut. Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck. Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss. En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra. För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi b...

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt. Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inl...

Några vet. Många anar. Andra spekulerar. De flesta av er är mänskliga. Förstår och låter det vara där. Andra sticker inte bara näsan i blöt utan doppar ned hela nyllet. Googlar mitt namn ihop med ordet skilsmässa. Ja, det är så. Vi skiljer oss. Vi delar upp vår vardag i två. Vi älskade. Älskar än. Vi är vänner. Samtalar och stöttar. Ett år har snart gått. Vi går vidare. Inte hand i hand. Men sida vid sida. Mot nya mål. Mot ny lycka. Framför oss har vi barnen. De sipprar inte mellan. Det är vattentätt. Det här är allt jag någonsin kommer att skriva här på bloggen om det som var och är det mest privata i mitt liv. Min familjs liv. Så googla på, tänker jag. Det är så vi människor fungerar. Vi är nyfikna av naturen. Och om några veckor googlas kanske någon annan...

Kris -en -er "Mycket svår situation, ekonomisk, själstillstånd och vändpunkt..."  Den 13 mars förändrades mitt liv för alltid. Jag såg mitt första barn i ögonen. Själsligt bands han till mig. Ett band omöjligt att bryta. Jag skulle skydda honom till döden. Den 24 juni, tre år senare, hände det igen. Jag knöt an till mitt andra barn på samma sätt.  De blev en del av vårt vuxna liv. De följde oss. Anpassade sig till oss. Tultande först. Snubblade. Slirade. Vi stannade upp på familjestigen. Lät dem komma ifatt. Vände oss om och log uppmuntrande. "Upp igen. Gå vidare. Du är stark. Du kan komma så långt du vill."  De blev självständiga. Tanken på ett liv utan dem nära gjorde ont. Första åren... Med tiden kom tanken på framtidens flytt att börja slå rot. Mitt första barn började lyfta blicken mot horisonten. Skymtade framtiden.  Jag trodde jag skulle finnas i deras liv varje dag tills de själva valde att ta klivet över tröskeln. Istället vi...

"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden. Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig. Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satt...

Blonderat hår till midjan, bombarjacka, kängor och svarta jeans. De svartmålade ögonen sökte efter lärarrummet i den nya skolan. Dörren fanns där längre fram i korridoren. Passerade ett gäng. Såg upp när jag passerade. Mötte deras blickar. Kastade håret bakåt, åt sidan. Smålog. Att byta skola hörde liksom till min barndom. Den här gången skulle vara sista gången. Bara en månad kvar av nian. Jag skulle bara överleva en månad. Vänner var jag inte intresserad av. Jag klarade mig utan. Gymnasiet hägrade. Inne i lärarrummet presenterar jag mig för den första bästa av vuxenslag. Hej, hej. Anna Drott är mitt namn. Jag ska börja här idag. Hej, hej Anna. Välkommen. Det här är Ellinor. Vuxenpersonen pekade på en elev bakom sig. Och där stod hon. En halvmeter längre än mig. I storblommig, stickad tröja. Ljusa jeans. Nördigt glad. Stackarn. Hon hade dragit nitlotten och tvingats att ta hand om nykomlingen. Från den dagen är hon VIP. Special. Bästa. Min vän Ellinor. Idag på SBS Discovery....

Skratt, tårar, glädje, sorg. Ett år bör innehålla lite av varje. Det är det som gör livet. Och runt omkring oss finns dessa människor som bidrar till att göra ditt liv lite mer innehållsrikt. Här följer ett axplock av mina möten under 2014. I början av året mötte jag Ali. Han hjälpte mig att få vita tänder. En ny erfarenhet. Men ack så beroendeframkallande.   Jag slutade mitt gamla jobb och började ett nytt. Jag tackades av på ett fint vis av fina människor. I februari besökte jag Värmlandsskogarna tillsammans med goda vänner. Vi grillade bland annat korv i en kåta, berättade hemlisar, såg vargspår, pulsade i djup snö och knackade hål på isen för att hämta vatten att spola toaletten med.  Jag lärde känna de här båda sköningarna. Adam och Madeleine. Båda bloggar. Båda är fina kollegor och panelmedlemmar i programmet Snacket går. Nu är det dessutom officiellt att Madeleine och hennes familj gör comeback i den nya säsongen av Familjen Annorlunda. ...

Jag är den förstfödda. Den som fick stå ut med överbeskyddande föräldrar, bli ställd åt sidan när lillebror krävde uppmärksamhet och den som fick de högsta förväntningarna på sina axlar. Jag led inte. Inte av att vara förstfödd. Stora delar av min barndom var lycklig. Kramar och kärlek. Närhet och skratt. Det var min vardag. Men det finns ett hål. Vi föll. Familjen famlade och landade på botten. Vi levde där ett tag. I tvivlen, oron och svekens mörker. Men vi drog oss upp. Skakade av oss jord och olust. Lyfte sakta blicken och började gå. Framåt. Märkta av krisen, men stärkta av att ha lyckats ta oss igenom stormen. Såg på min familj och svor på att göra dem stolta. Att använda de tyngda tankarna som energi mot lyckan. Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg. Ringde radiostationen och övertalade dem att ge mig jobb. Jag fick göra skitgörat. Men också prata lite i radion. Om en diamantströdd toalett. Euforin över etern grabbade tag i mig. TV-...

Hon började läsa mina nedskrivna ord. Jag besvarade genom att läsa hennes. Vi sågs och knöt vänskapens band. Hon har sin egen färg på min palett av vänner. Hon är varm. Får mig lugn. Hon är klok. Leder in mig på nya tankebanor. Hon har lyssnat, veckat sin panna och bjudit på sin visdom. I nästa stund växlar vi roller. Då jag blir frågeställaren och hon delar sina bördor och glädjeämnen med mig. Hennes ögon har tårats av glädje och sorg. Jag har fångat upp. Tröstat. Skrattat ikapp. Mina vänner fyller alla en funktion i mitt liv. Alla lika viktiga. På sitt sätt. Jag ser dom som mina ledsagare på livets grusväg. De som puttar upp mig på vägen igen. Knuffar mig framåt. Sätter händerna i bröstet och säger stopp. Ber mig se uppåt, bakåt, framåt. Borstar bort gruset när jag ramlat. Klappar mig på axeln. Vänskapens band med Cornelia är knutet med dubbelknut. Pyntat med en extra fluffig rosett. Vissa kommer och går. Andra består. Cornelia varar. Cornelia o...

Jag är en morgonmänniska. Studsar ur sängen så fort jag vaknar. Redo att ta mig an dagen. Det finns undantag. Visst är det så. Det händer att även jag sover till åtta. 2003 var det nog sist. Energifylld tar jag tag i dagens göromål. Jobba, träna, skjutsa barn, klippa gräs, tvätta, laga mat, handla, jobba, skjutsa barn, städa. Som en duracellkanin. Ända till klockan 21. Då tar batterierna slut. Rörelserna blir långsamma. Hjärncellerna växlar ned. Orkar knappt ta sig igenom krökarna i hjärnan. Vid den tiden letar sig tonåringen ut från sovrummet. Redo att lyssna på intelligenta svar på hans frågor. När han ser min tomma blick suckar han och säger åt mig att lyssna. Jag skakar liv i de sömniga hjärncellerna och med en sista kraftansträngning försöker jag fatta hans fråga. Vill ge honom ett klokt svar. Det lyckas sällan. Morgonen därpå ställer jag kontrollfrågan för att höra om jag fattat rätt kvällen innan. Då tittar han stumt på mig och frågar vad jag nyss sa...

Discolamporna spelade över dansgolvet. Ölen i flaskan skvätte över. Hon log. Älskade att glänsa. Hon älskade att dansa. Hon åkte hem i en taxi. Med en vit frigolitkartong i handen. Nattens måltid åts vid köksbordet. I ensamhet. Året var 2004. Nu är det 2014. Dansgolven är bytta mot uteserveringar, ripasso på afterworks, invigningar, mingel, galor, samtal mellan vänner, kollegor. Festerna är slutna. Bara för de inbjudna. Partydrottningen är död. Men ge mig gärna finvin. Och en gala då och då...                                                     

Som tioåring minns jag min mammas 30-årsfest. Jag minns inte hennes 40-årsfest. Hon hade troligen ingen. Fem år senare fanns hon inte längre bland oss. Osminkad går jag upp på morgonen. Vaknar tidigt. Höstmörkret utanför fönstret skapar spegelbilder i fönstret. Och jag ser min mamma. Mitt ansikte är min mammas. Jag är snart 40 år. Hon dog ung. Men dog inte förgäves. Hon lärde mig att älska. Mina barn ska mötas av villkorslös kärlek. Närhet utan obehag eller känsla av pinsamhet. Mina vänner får min trygghet. Mina råd. Om de vill. Jag har lätt för att gilla. Men min kärlek växer sig fram. Måste förtjänas. Och kärleken kan sina. För att sedan ta ny fart. Med ny kraft. Kärleken är livet. Den är sprudlande, stark, lycklig och kolsyrebubblig. På samma sätt som den kan vara tung, svår och vemodig. Min mamma levde bara 45 år på jorden. Hon mötte mig med kramar, pussar, kallade mig Grodan, skrattade med mig, åt mig...somnade i henne knä, smekte henne på kinden...hennes sa...

Sitter i trappan hemma. Tittar ut över fälten. Förälskad i omgivningen. Mitt Kaga. Här finner jag ro efter en dag som alla andra. Vaknar liggande på rygg. Blå himmel utanför fönstret som stått öppet. Doft av brukad jord. Morgondis. Jag vänder mig på sidan och kollar mobilen. Facebook, Instagram och Twitter. Även nattetid ger ni er tillkänna. Någon jobbar. En annan räds sömnen. Sträcker på mig. Och kliver upp. Och går ned. Sätter på kaffe. Tar några djupa andetag och sen... Öppna dörrar. Pussa ungarna god morgon. Duscha. Kissa. Sminka. WILLE OCH THEA. DET ÄR DAGS ATT GÅ UPP. Dricka kaffet. Vika en tvätt. Packa väskan. GLÖM INTE ATT DU HAR GYMNASTIK IDAG. Borsta tänderna. Svara på ett sms. Leta efter bilnycklarna. WILLE GÅ UPP NU. Upp och hämta andra skor. Var fan är läppglanset? THEA HAR DU PACKAT NED SKOLBÖCKERNA? Dricka upp kaffet. Läsa svars-sms. Skölja ur koppen. JAG ÅKER TILL JOBBET NU. JAG ÄLSKAR ER. In i bilen. Andas. Åka till jobbet i Norrköping. Eller Link...

Sitter på ett café. Lyssnar på ett samtal bredvid. Två unga tjejer pratar om en tredje tjej. Den tredje är tydligen taskig mot sin pojkvän. Hon är ingen trevlig person alls. Hon är osympatisk och elak. Nyanserna i samtalet är inte många. Den tredje är svart. Jag vill avbryta tjejerna. Fråga dem om orsaken till den tredjes svärta. Om det finns omständigheter de inte känner till. Jag vill be dem fundera över sina egna sidor. Om de hade uppskattat liknande samtal om dem. Med det är så vi människor fungerar. Använder andras tillkortakommanden för att sudda våra egna misstag. De två tjejerna är unga. De har mycket kvar att lära. De kommer samla på sig erfarenheter som med åren dämpar deras lust att döma andra. Vad vet vi egentligen om en människas innersta? Om orsakerna till en handling? Ingenting. Absolut ingenting. Och någon gång i livet är vi alltid den tredje personen. Den svarta. Den det pratas om. Igår var det min dotter. Jag bad henne berätta hur det kändes. Hon...

Nu är det dags igen. Nu ska en 38-åring, en 37-åring, en 15-åring och en 12-åring samsas på samma yta dygnet runt i tre veckor. Fyra personligheter som i vardagen faktiskt inte träffar varandra så mycket. Inte som en samlad familj. Dennis älskar att inte göra någonting. Jag älskar att göra allting med en gång. Wille älskar att nattsudda med datorn eller mobilen till hands. Thea älskar att umgås med kompisar. Nu ska vi synka dessa intressen utan att krocka. Men tro mig. Vi kommer krocka. Frontalkrocka. Första dagarna kommer vi visa hänsyn och respekt. Vi är pigga och sugna på semester. Men sen kommer de stekheta dagarna, när solstingen är nära, maten för långt borta och nerverna ligger utanpå. Då räcker en pik, en hamlös puff på trottoaren eller en bitter blick för att orsaka en känslostorm som tar sig olika uttryck beroende på vem som är den känsliga för tillfället. Men det finns små medel som ändå kan minimera krockarna. 1.Köp eget solskydd. En egen flaska som man själv a...