Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt.
Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inlägget. Det rörde mig djupt. Fick mig att växla ned mina egna problem till minimala partiklar i jämförelse med vad du går igenom. Och även om hjärt-emojin missbrukas av många, så är det just hjärtat som säger mest. Det säger mer än tusen ord.
<3
Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inlägget. Det rörde mig djupt. Fick mig att växla ned mina egna problem till minimala partiklar i jämförelse med vad du går igenom. Och även om hjärt-emojin missbrukas av många, så är det just hjärtat som säger mest. Det säger mer än tusen ord.
<3
Vackert och det jag lärt mig är att just de orden - att man inte vet vad man ska skriva. Och lämna ett hjärta, en kram eller att man tänker på hen. Det räcker. Du är där.
SvaraRaderaHar fått ett par hjärtan själv de senaste dagarna på FB,
SvaraRadera(dock inte pga. sjukdom tack&lov...)
Och de hjälper,
Värmer
Gör att vännerna känns närmre,
och ensamheten (och tårarna) inte lika påtaglig...