Anna Björk

Vid starten.  Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådro...

Så enkelt det kan vara. Jordgubbar, vaniljkesella och smulade havrekex. Kör man en mindresocker-diet så kan man ta vanlig lättkesella och röra i vaniljpulver. Inte vaniljsocker. Vaniljpulver. Små bitar gör det hela lättare att skyffla in i foderluckan.                                               

Jag är en träningsamatör. Åtminstone historiskt sett. Jag var aldrig sportsligt aktiv som barn. Gick på gymnastik. Var vig. Är fortfarande ganska vig. Men gillade inte mentaliteten. Testade fotboll. En katastrof. Testade handboll. Mindre lyckat. Spelade tennis. Det var ok. Ville rida. Som mina kompisar. Men mina föräldrar hade inte råd. Inte heller med att skicka mig på träningsläger, cuper, tävlingar i tennisen. Det rann ut i sanden. I puberteten la jag ned alla tankar på träning. Knubbig i sjuan. Smal i åttan och nian. Knubbig i ettan på gymnasiet. Smal i tvåan och trean. Knubbig efter graviditeter. Upp och ned. Klassisk jojo-bantare. För när jag började gå upp i vikt kastade jag mig över dieterna. Det finns inget jag inte testat. Jo, det gör det. LCHF och 5:2 har jag inte testat. De har haft sina storhetstider efter min "upplysning". Vändningen började för tre år sedan. Jag sökte upp en PT. Han lärde mig en viktig sak. Kanske den viktigaste lärdomen. Jag orkar mer än j...

Spara alltid en förebild. Alltid. Det finns dagar när den behövs. Till en jämförelse. Jag gjorde en sådan igår. Och jag känner mig lugn igen. Det går inte över en natt, men det händer. Det skiljer ca 15 kg mellan bilderna. Den första är tagen i Tunisien för några år sen. Den andra togs i Stockholm för en vecka sen. PS: Jag har ett träningsprojekt på gång. Smygkika på   www.muskelgruppen.blogspot.com   .                           

Livet som en träningsaktiv kvinna har tagit sig nya uttryck. Den här gången ska jag erövra mark inom kamsporten. Jonas Ivung har länge velat ha mig till Fight Center för att testa på det som han anser är den mest allsidiga träning man kan få. Man kan visst köra antingen i grupp eller ensam med honom som PT. Vid bardisken i lördags sopade han bort mina sista ursäkter och jag sa ok. Nu ska jag se om det är vad han lovat. Nästa vecka kör vi. Två träningstillfällen bör väl räcka för att känna om det är något för mig. Men... Först ska jag till Warszawa. www.jonasivung.se

Ni trodde kanske att jag lagt träningsskorna på hyllan nu när februari passerat? Icke! Men viruskillarna har liksom inte riktigt velat lämna min kropp. Genomförde idag pass 38/300. Måste egentligen köra dubbelt nu för att komma ifatt. Men jag stressar inte. Jag har inga problem att visa mig i bikini i sommar. Lite fläbb här och där gör inget. Men visst vore det kul att se mig flexa loss lite muskler på beachen i sommar!? Med en öl i näven.                                                                       

Jag har varit sjuk. I tre dagar fick jag stanna hemma från jobbet. Träningen har fått ge avkall fler dagar än så. Jag har inte orkat. Men idag trotsade jag den ömmande halsen, ögoninflammation och skit. Tog mig till gymmet och körde igenom överkroppen med vikter. Avslutade med en promenad i solnedgången. Genom mitt vackra Kaga. Jag får höra att det syns på mig nu. Att träningen börjar ge resultat. Jag märker det själv också. På kläderna. Det ger mig energi att fortsätta. Och det är bevis för att det räcker med att träna. Jag har inte ändrat kosten nämnvärt. Slänger inte i mig skit, men förbjuder inget. Skiter i vågen. Lever som jag vill. Längtar efter träningen. För första gången i mitt snart 38-åriga liv.                                       

"Imorgon har jag inget bokat, då kan jag köra två pass..." "Om jag gör lite hemmaövningar så räcker det" "Jag får inte plats med dataväskan OCH träningsväskan i träningsskåpet" Att hitta undanflykter för att slippa träna har jag hållit på med i alla tider. Jag har analyserat varför och har funnit svaret. Jag har tyckt det varit skönt att träna. Men först efteråt. Träning har varit ett nödvändigt ont. En resa på väg mot lägre siffror på vågen. Felet har varit målsättningen. Jag har stirrat på vågen. Vilken jävla tabbe. Daniell, min PT, sa alltid åt mig att inte väga mig mer än max en gång i veckan. Ha! Det sket jag i. Vägde mig två gånger om dagen. Minst. Den ondskefulla vågen som varje morgon stirrade med sina digitala ögon på mig. Hade jag gått ned några hekto sprudlade jag hela dagen. Men lika ofta visade vågen plus och då var hela dagen förstörd. Jag överdriver inte. Du kan ju föreställa dig hur ambivalent jag måste upplevts. Som en jäk...

25 träningstillfällen i januari. Så vad har hänt med kroppen och själen? Jag väger två kg mindre. Vissa dagar har vågen visat minus fyra kg, andra dagar plus. Men slår man ut det hela så har jag minskat ca två kg på en månad. Ett halvt kilo i veckan. Det är lagom. Jag är pigg! Vaknar vid sex-tiden. Somnar efter 23. Sover gott så länge jag inte har för svår träningsvärk. Då vaknar jag varje gång jag rör mig. Min kropp är tajtare. Den känns hårdare. Musklerna börjar träda fram. Eller om det är fettet som minskar. Hur som helst börjar man skönja muskler under geggan.  Det är inte enkelt att få ihop 300 pass på ett år. Shit. Livet kan verkligen krocka med mina träningsplaner ibland. Men jag SKA klara det. Bring it februari!                                              

                                      Har upptäckt något. Jag har för få träningskläder. Den här toppen har ni sett på några bilder nu. Jag har tre vettiga träningstoppar att varva mellan. Och bara ett par långa byxor och två tränings-BH:ar. Det räcker inte. Jag får tvätta som en tok för att ha rena kläder. Kanske något att önska sig i födelsedagspresent. 

                                              Alla kanske inte tittar på prislapparna i butiken. Kanske inte bryr sig så mycket om några korvören hit eller dit. Men det är väl onödigt!? Jag kan berätta att ananas är billigt att köpa nu. Färsk ananas, ifall det skulle råda någon förvirring kring det. Och färsk ananas kan man frysa in. Jag skär små kuber och fryser in i sådana här praktiska påsavdelningar. Det är bara att klippa bort en liten bulle och hälla ned den frysta ananasen i en mixer tillsammans med lite andra godsaker så har du en smoothie. Av en ananas får jag till fyra smoothies. Den här ananasen kostade tio kronor. Det innebär att morgonens smoothie landar på max fem spänn tillsammans med mjölk och allt det där. Bra där Anna!

Ska vi enas om en sak? Ingen av er som följt min blogg ett tag trodde att jag skulle ligga på 21 träningspass i januari vid det här laget va? Eller har ni slagit vad om att jag kommer fixa januari men lägga ned i februari? Eller är det kanske bara jag som har de här tankarna om mig själv? Ni kanske tycker jag är en fighter som kommer fixa det galant? Att träna 300 pass under 2014 alltså. Hur som helst så har jag fixat 21 pass än så länge. Jag är nöjd. Men, det är några för få. Jag har varit i Stockholm och där finns varken löparskor eller gym eller nåt. Eh... Fast det är ju precis så livet är. Vardagens göromål med jobb och familj kommer att sätta käppar i hjulet och göra allt för att sno din träningstid. Utmaningen är att räcka vardagen fingret och hitta en ny tid. Ett nytt tillfälle. Om det så är sista halvtimmen innan gymmet stänger. För nu fan ska det här gå.                                 ...

Så där då gott folk. Så här ser jag ut efter ett hårt pass på gymmet. Sminket sitter på kinderna och svetten lackar. Jag avslutar mina gympass med att stå på bandet, cykla, crosstraina eller stå i skidmaskinen i minst 30 minuter. Idag gjorde jag det sistnämnda. Det är jobbigt. Skitjobbigt. Men kul!  Vet ni hur jag roar mig? Jag räknar svettdroppar som faller från mitt ansikte. Jag står framåtlutad i maskinen och svetten droppar från näsan och hakan. Det tar ca tio minuter innan svetten når "droppläge". Och idag räknade jag till 200 droppar innan jag tappade räkningen. Och då räknar jag inte det som rinner på ryggen och mellan brösten. Ja, jag är ärlig nu. Men hey. Det är ju så befriande att berätta hur det egentligen är.                                 

                                                 Mitt träningsfokus bygger inte på vikthets längre. Det har det gjort i många år, men nu skiter jag i vad jag väger. Det spelar ingen roll. Eller nu far jag med osanning. Det är klart vikten är viktig. Men ja, ni fattar. Det är inte vågens siffror som triggar mig. Och jag har lovat mig själv att inte tvinga mig igenom tunga dieter eller sitta med ångest efter att ha ätit smågodis. Vill jag äta, så äter jag. Däremot tänker jag inte trycka i mig en chokladkaka varje dag.  Men den på bilden ryker nog idag... 

                                              Så hur går det då? Med träningen alltså. Jo tack, det går bra. Jag har tränat 17 pass hittills i år. Det är fler än hela förra året. Typ. Så vad händer på 17 pass? Jo, kroppen blir hårdare. Musklerna sväller. Träningsvärken är given - om du tagit i vill säga. Kläderna känns lite större. Energin är tillbaka. Jävlar anamma vad bra det är att träna. Om du inte kommit igång, se till att gör det. Du kommer tacka dig själv.  Vill du följa hur det går för mig? Sök på #300pass eller #hälsoresan på Instagram, twitter eller Facebook. Ni hittar mig. 

Nu börjar det gå upp för folk i Insta-, Twitter- och Facebook-flödet att jag ska träna 300 pass det här året. 300 pass. Ja, jag är galen. Det verkar alla tycka. Förutom de mest träningsbenägna. De vet att det funkar. 300 pass innebär att jag måste få till träning sex dagar i veckan. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde det under ett år med min PT. Men då hade jag ju honom. Som tvingade ned mig på gymmet när segheten slog till. Som tvingade mig göra de där sista upprepningarna som jag helst ville skita i. Jag är nämligen en slacker. Går det fler än tre dagar mellan passen så är det lika svårt att ta sig iväg till gymmet som om någon skulle be mig klättra upp för ett träd, utan grenar. Jag menar det. Då är jag rökt. Mitt jobb är stillasittande. Jag går till kaffeautomaten fram och tillbaka ett par gånger per dag. Mer blir det inte. Därför måste jag få till mycket rörelse på min fritid. Jag mår som bäst då. Under mitt mest träningseffektiva år var jag aldrig sjuk. Klarade mig vä...

Föreställ dig en trästock. En sådan bit som man utgår från när man ska hugga ved. Tänk dig dess hårdhet, tyngd och oböjliga form. Så känns mina ben. Jag får skylla mig själv. Började mitt träningsår med ett benpass och plussade på med 100 squats om dagen. Jag hade glömt vad riktig träningsvärk i benen gör med min kropp. Att sätta mig ned eller resa mig upp är ett komiskt inslag för de som tittar. Sist jag kände så här så hade min PT tagit ut mig fullständigt. Jag klarade det visst på egen hand den här gången. Tackar.  

Sikta högt och nå längre än om du skulle siktat lägre. Så tänker jag mig mitt träningsår. Jag tänker inte fokusera på vikten på kroppen. Utan på vikterna i gymmet. Jag ska bli starkare och piggare. Det kommer naturligtvis resultera i att jag också minskar i vikt. Och hey, det är ju en bonus! Jag lägger upp ett träningsprogram som landar välkommet i den vardagliga myllan.  Träningstillfällen som lätt passar in i familjepusslet. Luckorna finns, men det kräver lite planering. I synnerhet när man som jag bor ute på landet och där barnens transporter landar i mitt knä.  Under ett år tränade jag med min PT Daniell Jörnsten och under den tiden lärde jag känna min kropp och hur den reagerar. Jag vet hur jag ska göra. Jag vet att jag kan. Nu är det bara viljan som ska stimuleras. Vill ni veta hur det går? Följ med på Instagram under taggen #hälsoresan . 

Tänk vad jag gillar att styra och ställa. Att ordna med små överraskningar och bjudningar. Har jag bara tiden så skulle jag kunna ägna mig åt sådant ofta. Den här helgen körde Jonas skiten ur oss (inte mig, jag fotade) under ett pass thaiboxning på Fightcenter i Linköping och sen fick vi lära oss om raw food av duktiga Margot . På kvällen var det slut på nyttigheterna och festandet tog över. Oj oj oj. All in kan man säga! Skitkul! Här följer några bilder från dagen och kvällen: Jonas på Fightcenter. Anna och Ann-Sofie.   Tittar du på mig? Margot på Madfitness pratar om raw food. Fina Maria.  Cornelia , min vän. Glada tjejer. Vackra Therese. 

...för mitt nya liv. Ni som följt mig genom åren vet ju att jag alltid börjar ett nytt liv efter nyår. Så även 2013. Motivationen är på topp, målet är satt, viktbloggen är uppdaterad och allt känns pepp. Om det inte vore för taggtråd i halsen och slem i ansiktsgångarna. Förskräckligt dålig tajming. Nåväl. Mitt nya liv följer ni där. Mitt gamla vanliga liv följer ni här.