Jag lurar mig själv

Nu börjar det gå upp för folk i Insta-, Twitter- och Facebook-flödet att jag ska träna 300 pass det här året.

300 pass. Ja, jag är galen. Det verkar alla tycka. Förutom de mest träningsbenägna. De vet att det funkar.

300 pass innebär att jag måste få till träning sex dagar i veckan. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde det under ett år med min PT. Men då hade jag ju honom. Som tvingade ned mig på gymmet när segheten slog till. Som tvingade mig göra de där sista upprepningarna som jag helst ville skita i.

Jag är nämligen en slacker. Går det fler än tre dagar mellan passen så är det lika svårt att ta sig iväg till gymmet som om någon skulle be mig klättra upp för ett träd, utan grenar. Jag menar det. Då är jag rökt.

Mitt jobb är stillasittande. Jag går till kaffeautomaten fram och tillbaka ett par gånger per dag. Mer blir det inte. Därför måste jag få till mycket rörelse på min fritid. Jag mår som bäst då. Under mitt mest träningseffektiva år var jag aldrig sjuk. Klarade mig väl på sex timmars sömn och var ändå fylld av energi. Inte direkt efter träningspassen. Då var jag i gränslandet mellan död och levande. Men efter återhämtningen, då spratt det i benen.

Jag har saknat det. Därför satte jag upp ett högt mål. 300 pass under 2014. Jag måste inte till gymmet. Det behöver inte alltid vara tunga pass. Kroppen behöver sin vila. Ett pass kan vara en promenad. En ljuvlig vårdag. I makligt tempo. Men för ett pass ska räknas så ska det pågå över 30 minuter. Det är ett minimum.

Men 300 pass... Hade det inte räckt med 200?

Jag ska förklara. 

Föreställ dig följande scenario; du springer/går på löpbandet. Du har satt upp 30 minuter som mål. När klockan visar på 28 minuter. Då är du trött och undrar hur du ska klara två minuter till. De känns nästan oövervinnerliga. Men om du istället hade satt tiden på 40 minuter. Hade du haft samma känsla efter 28 minuter? Nej. Den hade kommit ett par minuter innan klockan visar 40 minuter. Jag tänker samma sak med 300 pass på ett år. Hade jag siktat på 200 pass hade jag ändå varit nöjd med 180. Om jag siktar på 300 så kommer jag inte vara nöjd med 180. Istället strävar jag mot 300 och landar kanske på 280. Eller 260. 

Jag tänker alltså lura mitt psyke. 

Envisheten räcker långt. Men det kommer inte räcka hela vägen. Jag kommer behöva puffar, påminnelser och pepp. Annars kommer det inte gå. Och det ska vara kul. En del av mitt liv. Inte hela mitt liv. Balans gott folk. Balans.