Fortsätt till huvudinnehåll

Ge vardagen fingret

Ska vi enas om en sak? Ingen av er som följt min blogg ett tag trodde att jag skulle ligga på 21 träningspass i januari vid det här laget va? Eller har ni slagit vad om att jag kommer fixa januari men lägga ned i februari?

Eller är det kanske bara jag som har de här tankarna om mig själv? Ni kanske tycker jag är en fighter som kommer fixa det galant? Att träna 300 pass under 2014 alltså.

Hur som helst så har jag fixat 21 pass än så länge. Jag är nöjd. Men, det är några för få. Jag har varit i Stockholm och där finns varken löparskor eller gym eller nåt. Eh... Fast det är ju precis så livet är. Vardagens göromål med jobb och familj kommer att sätta käppar i hjulet och göra allt för att sno din träningstid.

Utmaningen är att räcka vardagen fingret och hitta en ny tid. Ett nytt tillfälle. Om det så är sista halvtimmen innan gymmet stänger. För nu fan ska det här gå.


                                     

Kommentarer

  1. Klart som fan att du fixar det här. Tror du är tjurskallig nog att klara en sån tuff utmaning. Och vi andra kommer agera mänskliga blåslampor för att ge dig den där extra kicken som behövs när man hellre hade velat sova den där extra timmen eller suttit där i fåtöljen under en skön filt och läst en bra bok.

    "We never said it would be easy. But it would be worth it"
    //J

    SvaraRadera
  2. Tror inte att jag hade funderat överhuvudtaget, är mest imponerad över alla pass som folk håvar in... Har för mig att du är envis som synden (även om vi aldrig mötts) så det går nog alldeles utmärkt.
    - själv är jag inne på min 17:e förkylningsdag det här nya 2014, hurra vad bra det går... not...
    Men snart så, snart är jag inte sjuk längre, och damn den snoris som smittar mig !
    ;-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...