Anna Björk

Morgon-show, LIVE, nyhetspuls, Brottscentralen och klickisar. Aftonbladet TV är min nya arbetsplats. Har gått bredvid ett par dagar. Sett på. Lyssnat in. Känt av. Skakat händer och sagt hej till oräkneliga personer. Pulsen är hög. Nyheten dimper ned. Allt snurrar igång. Nyhetschefen dirigerar. Bildredaktören skickar foto. Live-redaktören styr upp tv-sändningen. Pushen skickas ut till mobilerna och lampan med “Sändning pågår” tänds. Allt går på ett par minuter... Total fokus råder. Ansvariga rings in till studion. Telefonintervjuer görs. Skype-sändningar läggs in. Redaktörerna på sajten lyssnar på sändningen. Byter rubriker. Ändrar bilder. Puffar i ständig förändring. Nyheterna tar aldrig ledigt. Aftonbladet. Min nya arbetsplats. Jag kommer inte få en lugn stund. Jag kommer inte ha tråkigt en sekund. Jag älskar det redan! Följ oss gärna på: www.facebook.com/aftonbladettv www.instagram.com/aftonbladetnyheter www.twitter.com/aftonbladetTV Ordlista: LIVE - en tv-...

Mitt första framträdande i rutan gjorde jag för 20 år sedan. Sen dess har det blivit tusentals sändningar. Nyhetsuppläsare och programledare på olika arbetsplatser. I måndags gjorde jag mitt sista framträdande i rutan för NTM-koncernens kanaler 24Corren och 24nt. Nu bär det av till Stockholm och Aftonbladet TV. Tempo, kvällstidning, mängder av tittare, nya kollegor, nya rutiner... Jag ser fram emot det nya med spänd förväntan. Det vore kul om ni hängde med mig! Så klipp och klistra in följande länk som snabblänk på era mobiler/datorer: http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/ Sista dagen i TV-studion i Norrköping.

Vi föds som ett 10 000-bitarspussel. Mor och far lägger ramen. Hörnen först. Rätt och fel. I tonåren river vi upp ett hål i ramen. Smiter ut ett tag. Men vänder tillbaka. Lägger tillbaka bitarna efter oss. De hade rätt, men vi ville testa själva. Livet går vidare. Studiedelen läggs bakom oss. Vi planerar vårt liv. Bilden av det färdiglagda pusslet finns utstakad i våra tankar. Vi köper första bilen. Blir lurade och kan lägga några bitar till i vårt livspussel. Hus köps. Barn blir till. Vi lär oss om föräldraskap. Pusslet börjar anta ett mönster. Vårt liv. Här och där har vi fyllt upp ramen. Omringade av erfarenhet. Av livet. Vi kikar oss omkring. Bilden blev inte som vi trodde. Vi har lärt oss mycket. Erfarenheterna ligger där. Och det är nu dags att vi skapar helheten. Tar stegen vi alltid velat ta. Dansande rör vi oss över vårt pussel. Lägger bit efter bit. Ett torn med tre kronor. En port på S:t Eriksplan. En skrapa med kvällstidninglogga på. Jag lägger til...

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...

Jag väger mina ord på våg. Formulerar mig för att hålla balansen. Skapa känsla. Utan att säga för mycket. Min blogg är personlig. Men bara en liten del av den jag är. För en tid sen fick jag frågan av Åsa Sjöberg om att medverka i hennes nya program Åsa mittemot.  Tvekade länge. Programidén bygger på personliga intervjuer. Personliga ned till det privata. Och jag visste inte om jag ville. Tänk om mina ord inte går att balansera. Tänk om jag säger för mycket. Tänk om jag sårar någon. Gör någon besviken eller arg. Men jag sa ja. Responsen jag fick på min medverkan i programmet Åsa mittemot har varit enorm. Jag tror jag klarade av balansen. Titta själv. Besök www.24corren.se eller www.24nt.se och klicka dig fram till programmet Åsa mittemot. Programmet är i två delar. Bild från programmet Åsa mittemot.

Mobilen ligger bredvid mig. Ljudet är avstängt, men notiserna ploppar upp i en aldrig sinande ström. Instagram, Facebook, Twitter, bortglömda mobilspel som pockar på min uppmärksamhet, klädkedjor som lockar till köp, schemalagda möten som påminner mig och så är det någon som vill snacka på Messenger. På jobbet hör jag en reporter tipsa någon om att söka politikern på Twitter i brist på mejlsvar. "På Twitter får man alltid svar...". Samma sak gäller mig. Jag är tillgänglig alla dagar i veckan. Hela året. Dygnet runt. Även på nätterna glor jag i luren. Ett svar eller kommentar som kräver mitt svar får sitt svar. Mitt i natten. För dessa sociala medier bidrar till umgänge när det passar oss. Oavsett tidpunkt på dygnet. När man som jag har tusentals nätvänner så kan ni ana hur många notiser jag får på ett dygn. Det är säkert likadant för många av er. Adderar vi dessutom notiser från alla möjliga appar och sidor vi reggat oss p...

Jag är den förstfödda. Den som fick stå ut med överbeskyddande föräldrar, bli ställd åt sidan när lillebror krävde uppmärksamhet och den som fick de högsta förväntningarna på sina axlar. Jag led inte. Inte av att vara förstfödd. Stora delar av min barndom var lycklig. Kramar och kärlek. Närhet och skratt. Det var min vardag. Men det finns ett hål. Vi föll. Familjen famlade och landade på botten. Vi levde där ett tag. I tvivlen, oron och svekens mörker. Men vi drog oss upp. Skakade av oss jord och olust. Lyfte sakta blicken och började gå. Framåt. Märkta av krisen, men stärkta av att ha lyckats ta oss igenom stormen. Såg på min familj och svor på att göra dem stolta. Att använda de tyngda tankarna som energi mot lyckan. Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg. Ringde radiostationen och övertalade dem att ge mig jobb. Jag fick göra skitgörat. Men också prata lite i radion. Om en diamantströdd toalett. Euforin över etern grabbade tag i mig. TV-...

Adam W. Zetterqvist och Madeleine Ilmrud snackade om bloggar. Madeleine, som har en stor mammablogg , berättade hur man ska göra om man vill tjäna pengar på sitt bloggande. Jag hade också två Linköpingspolitiker, Nils Hillerbrand (MP) och Christian Gustavsson (M), i studion idag. De pratade om placeringen av den nya simhallen i Linköping. Själv såg ut som en dam i min knytblus, håret i knut och glasögon. Skrattade till några gånger, vilket foto-Johnny påpekade. Kände mig bekväm. Lokala frågor är min grej liksom. Kika gärna!                         

Du som läser här får gärna vara med i en liten enkät jag lyckats snickra ihop. Det är bara tre frågor om ditt användande av emojis. Resultatet kommer presenteras i programmet "Snacket går" på måndag. Självklart är dina svar anonyma, men bidrar till det totala resultatet. Klicka på länken under bilden. Är du en emoji-junkie? 

Jag ska programleda igen. På måndag är det dags. Då tänder vi lamporna. Gäster framför mig. Snäcka i örat. Studiosminkad. Och jag är nervös. Programmet heter "Snacket går" och ska bygga på snackisar i våra lokala och sociala medier. Ett ämne jag lätt finner mig i. Så det ska väl för 17 inte vara så svårt. Men det är flera år sen jag var i rutan sist. Jag lättade mitt hjärta för min kollega Caroline som tröstande sa: "Det är som att cykla. Det fixar du." Studion i Norrköping. Gilla på Instagram "Snacketgar"  

Redaktionschefer, vice vd:ar, säljchefer, marknadschefer, eventbyråer, produktionsbolag, myndigheter, frilansare och konkurrenter. Varje dag. Fylld av möten. Intressanta samtal som tar oss mot nya mål. Nya tankar vädras. Ratas eller byggs på. Kontaktnätet växer. Lär känna nya människor. På NT, NTM, Teknomedia, Mötesfabriken... Jag älskar det. Älskar tempot. Älskar nya möten. Men när bilen går över slätten. På väg hem. När musiklistan "soft" ljuder i högtalarna. När jag landar hemma. Då andas jag ny luft. Här tankar jag energi. Mitt hem är min borg. Mitt hem. Kagaborg.                                                

Linslus har jag kallats. Ända sen barnsben. När alla kastade sig åt sidorna satt jag glatt kvar och log mot kameran. Men att stå i en studio. I lampornas sken som obarmhärtigt visar varje skavank. Då är jag inte lika kaxig. Jag vet vilka vinklar som jag gör mig bäst i. När min skelögdhet syns som minst och när rynkorna inte ter sig lika djupa. Jag bör fotas snett uppifrån. Inte för mycket. Det blir bara löjligt. Alla vet att man ser smalare ut och att det är därför man sträcker armen så högt man kan ovanför huvudet. Nej, lite lagom är bäst. Le lätt utan tänder eller smäll av ett tandleende så mungiporna inte tar sig längre upp. Det blir bäst. Så bra det kan bli. Men min erfarenhet är att fotografen ofta tycker tvärtom. De vill fota mig underifrån. Exponera min vänstra sida. Vill ha mig till töntiga leenden av medelklass. Och jag har sällan känt mig nöjd när resultaten visats. I tisdags skulle jag in i fotostudion. Annonsfotografering. "Var så där snygg som du brukar" s...

Det är många år sen sist. Men nu ska jag in i tv-rutan igen. Det är i Correns och NT:s tv-kanaler jag ska husera. Jag ska leda ett program som ska ta sats i de sociala medierna och nyheterna inom våra mediehus. Programmet ska heta "Snacket går". Ett snack-program med en fast panel och inbjudna gäster. Vi ska prata fenomen. Nyheter. Ta snacket ett steg vidare. Vilka filmer delas mest, varför lämnar man kärleksförklaringar till varandra öppet, vilka nyheter genereras mest läsning på våra sajter, vilka inlägg diskuteras mest, hur långt kan vi gå för likes på Insta osv. Jag följer ganska många av er. Har bättre koll än ni kan tro... Om jag mot förmodan inte följer dig. Hojta till! Men nu har jag en önskan. Vilken bild tilltalar dig mest? Nr 1 eller nr 2? Vad den ska användas till? Det lär du märka. Bild nr 1. Bild nr 2.                                            ...