Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om.
Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft.
Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad.
Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap.
Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt.
Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon.
I mina ledarskapsutbildningar har jag fått lära mig hur jag ska bemöta min motpol (och de andra personligheterna). Jag anammar ett så kallat anpassat beteende. Ett sätt som ska smörja hjulen så att säga. Jag springer inte iväg till motpolen med blossande kinder när jag slagits av en kul idé. Jag sätter mig istället vid datorn och skriver ned idén, visionen, målet och gärna en konsekvensanalys... När jag är klar skriver jag ut mina nedskrivna ord, häftar ihop och lägger i en mapp. Jag lämnar mappen i händerna på motpolen, bestämmer en mötestid och ber motpolen läsa förslaget och anteckna sina funderingar.
Det kan låta krångligt för oss gula. Men det motpolen gör, och som vi gula måste ha hjälp med, är att de tänker ut alla fel som kan uppstå - innan de uppstår. Det kan låta neggigt, men är i själva verket bra för verksamheten. I de kurser jag gått delas vi grovt in i fyra grupper. En arbetsgrupp bör ha representanter från alla fyra grupper för att fungera väl. Hade alla varit som jag hade vi bara sprutat idéer och skrattat men inte fått något vettigt utfört.
Det är ingen rymdforskning. Och det fungerar lika bra hemma som på arbetsplatsen. Bara en sak som kan ställa till det på hemmaplan. Då är jag inte gul. Då är jag Anna.
Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft.
Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad.
Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap.
Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt.
Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon.
I mina ledarskapsutbildningar har jag fått lära mig hur jag ska bemöta min motpol (och de andra personligheterna). Jag anammar ett så kallat anpassat beteende. Ett sätt som ska smörja hjulen så att säga. Jag springer inte iväg till motpolen med blossande kinder när jag slagits av en kul idé. Jag sätter mig istället vid datorn och skriver ned idén, visionen, målet och gärna en konsekvensanalys... När jag är klar skriver jag ut mina nedskrivna ord, häftar ihop och lägger i en mapp. Jag lämnar mappen i händerna på motpolen, bestämmer en mötestid och ber motpolen läsa förslaget och anteckna sina funderingar.
Det kan låta krångligt för oss gula. Men det motpolen gör, och som vi gula måste ha hjälp med, är att de tänker ut alla fel som kan uppstå - innan de uppstår. Det kan låta neggigt, men är i själva verket bra för verksamheten. I de kurser jag gått delas vi grovt in i fyra grupper. En arbetsgrupp bör ha representanter från alla fyra grupper för att fungera väl. Hade alla varit som jag hade vi bara sprutat idéer och skrattat men inte fått något vettigt utfört.
Det är ingen rymdforskning. Och det fungerar lika bra hemma som på arbetsplatsen. Bara en sak som kan ställa till det på hemmaplan. Då är jag inte gul. Då är jag Anna.
 |
| Lägg till bildtext |
Kommentarer
Skicka en kommentar