Anna Björk

Ett samtal vid afterwork-bordet lyfte frågan om livet efter döden. Glasklirr, uppsluppet sorl från sällskapet bredvid, doft av pommeskorgar på väg ut till borden. Vi hade skeptiker. Vi hade sökare. Vi hade troende. Jag ser många journalister mörka sin tro på samma sätt som de mörkar vilket parti de röstar på. Men just den här kvällen öppnade vi på locket till våra privata rum. Att tro på ett liv efter döden anses av många vara ett tecken på svaghet. Något vissa tar till för att de inte orkar se sanningen i vitögat. Att allt blir svart när sista andetaget är taget. Och som journalist ska du inte signalera svaghet. Du ska vara stark. Stå upp mot onda krafter. Våga möta upp makthavare med tuffa följdfrågor. Stå pall mot hot från samhällets bad guys. Kliva in i hetluften utan minsta tvekan. Men hos vänner bor förtroendet. Vi kan blotta oss utan att dömas. För vi är människor som alla andra. I samtalet om livet efter döden fanns det lika många sanningar som människor runt bordet. San

Mitt första framträdande i rutan gjorde jag för 20 år sedan. Sen dess har det blivit tusentals sändningar. Nyhetsuppläsare och programledare på olika arbetsplatser. I måndags gjorde jag mitt sista framträdande i rutan för NTM-koncernens kanaler 24Corren och 24nt. Nu bär det av till Stockholm och Aftonbladet TV. Tempo, kvällstidning, mängder av tittare, nya kollegor, nya rutiner... Jag ser fram emot det nya med spänd förväntan. Det vore kul om ni hängde med mig! Så klipp och klistra in följande länk som snabblänk på era mobiler/datorer: http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/ Sista dagen i TV-studion i Norrköping.

Vi föds som ett 10 000-bitarspussel. Mor och far lägger ramen. Hörnen först. Rätt och fel. I tonåren river vi upp ett hål i ramen. Smiter ut ett tag. Men vänder tillbaka. Lägger tillbaka bitarna efter oss. De hade rätt, men vi ville testa själva. Livet går vidare. Studiedelen läggs bakom oss. Vi planerar vårt liv. Bilden av det färdiglagda pusslet finns utstakad i våra tankar. Vi köper första bilen. Blir lurade och kan lägga några bitar till i vårt livspussel. Hus köps. Barn blir till. Vi lär oss om föräldraskap. Pusslet börjar anta ett mönster. Vårt liv. Här och där har vi fyllt upp ramen. Omringade av erfarenhet. Av livet. Vi kikar oss omkring. Bilden blev inte som vi trodde. Vi har lärt oss mycket. Erfarenheterna ligger där. Och det är nu dags att vi skapar helheten. Tar stegen vi alltid velat ta. Dansande rör vi oss över vårt pussel. Lägger bit efter bit. Ett torn med tre kronor. En port på S:t Eriksplan. En skrapa med kvällstidninglogga på. Jag lägger till Stockholm och Aftonbla

"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden. Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig. Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satt

...förlänger livet. Så i helgen lär jag öka på min slutgiltiga ålder med ett par år åtminstone. Tillsammans med vänner ska jag i helgen utforska Uddevallas omgivningar. Och tänk vilken ynnest. Att ha vänner som får mig att skratta tills jag kiknar! Hoppas de packat ned öronproppar...