Fortsätt till huvudinnehåll

Den som dör får se

Ett samtal vid afterwork-bordet lyfte frågan om livet efter döden. Glasklirr, uppsluppet sorl från sällskapet bredvid, doft av pommeskorgar på väg ut till borden. Vi hade skeptiker. Vi hade sökare. Vi hade troende.

Jag ser många journalister mörka sin tro på samma sätt som de mörkar vilket parti de röstar på. Men just den här kvällen öppnade vi på locket till våra privata rum. Att tro på ett liv efter döden anses av många vara ett tecken på svaghet. Något vissa tar till för att de inte orkar se sanningen i vitögat. Att allt blir svart när sista andetaget är taget.

Och som journalist ska du inte signalera svaghet. Du ska vara stark. Stå upp mot onda krafter. Våga möta upp makthavare med tuffa följdfrågor. Stå pall mot hot från samhällets bad guys. Kliva in i hetluften utan minsta tvekan.

Men hos vänner bor förtroendet. Vi kan blotta oss utan att dömas. För vi är människor som alla andra.
I samtalet om livet efter döden fanns det lika många sanningar som människor runt bordet. Sanningen i det här fallet är individuell. För sanningen är egentligen inget annat än vår personliga gissning.

Livet efter döden. Det är så vi uttrycker oss när vi pratar om det okända efter vår död. Det låter ändå rätt hoppfullt det där uttrycket. Livet efter döden. Det signalerar att det är något annat som tar vid. Den som dör får se.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Utlottning!

Min styvmor Ulla - som har bloggen "Mitt lilla himmelrike" är en riktig pysselkvinna. Igår kom hon hem med dom här scrappade tändsticksaskarna. Eftersom en tändsticksask räcker ett år hemma hos mig så tänkte jag passa på att lotta ut den blåa. Jag drar vinnaren på onsdag. För att vara med i utlottningen vill jag bara att du skriver en kommentar i det här inlägget.

Blåklint i isbit

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss! Nyp av blommorna med en bit stjälk. Välj de lite större blommorna.  Lägg i blommorna. Fyll med vatten och tryck ned blommorna, som har en tendens att flyta upp. Det går också att fylla upp med hälften vatten och låta blomman frysa fast på botten innan man fyller på resten av vattnet, men det tar längre tid.  De här ska användas som dekoration runt bubbelflaskor till välkomstdrinken. I det lilla bor det vackra, sa en klok man en gång (Ernst K).