När rädslan knackar på

"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden.

Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig.

Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satte mig käpprätt upp i soffan förstod vart jag var på väg i tanken.
Livet är bräckligt. Olyckor, orättvisor, cancer... Men ska jag leva mitt liv rädd för att dö? Nej. Jag ska leva. Mina sinnen ska ta plats. 

Stannar upp några sekunder och ser solen gå upp över min älskade östgötaslätt. Njuter av morgonens första kaffe. Sträcker upp händerna mot skyn efter ett löppass. Drar ett djupt andetag. Håller om mina barn. Känner deras värme och hjärtslag mot min kropp. Ger dem trygghet. Leenden och kärlek. Ger min vän en komplimang och hör hennes lycka över att uppmärksammas. 

Numera har jag lärt mig att hantera rädslan. Den kommer ibland och knackar på. Men jag låter den stå utanför.

Nästa år fyller jag 40, men jag firar redan. Varje dag är en hyllning till livet.