När barnen är små önskar man barnvakt för att få tid att prata med varandra utan att störas av nerbajsade brallor eller hungerskrik. När barnen är större önskar man barnvakt för att få tid att prata utan att deras jätteöron snappar upp allt och i sina barnhjärnor tolkar det de hör, precis som de vill. Våra barn är i en mellanålder. Tweenies. För stora för att ha hemlisar för (grabben kan engelska bättre än jag). Men för små för att förstå sammanhangen i den vuxnas vardag. Nu har vi ju inte många hemligheter för barnen, så det är sällan ett stort problem. Men då och då måste vi prata uppfostran, ekonomi, framtid... Ämnen som kan behöva ventileras utan nyfikna följdfrågor. Jag anser fortfarande att mina barn behöver passas om jag och Dennis ska åka bort för att umgås som vuxna. Så varför börjar jag känna mig som en hönsmamma när jag ringer en barnvakt och ber om hjälp?