Högsommaren är som vackrast. Bilturen tog oss till östkusten. Vi passerade Söderköping och fortsatte mot Stegeborg. Efter ännu en mil mot kusten såg jag den bekanta ladan och efter nästa krök var vi framme vid huset.
Jag parkerade bilen vid vägen. Gräset är högre, soptunnorna står närmare vägen men annars är allt sig likt.
Med blicken fäst vid huset öppnade jag bildörren. Och i samma ögonblick som dofterna slog emot mig kastades jag tillbaka i tiden. Med tårarna strömmande nedför kinderna gick jag den vägbekanta stigen upp till huset. Lekarna på bergsknallarna, kjoltyg kring nakna barnsben, doft av mandelblom... Och jag var hemma. Men bara i tanken.
Det är inte längre mormor och morfars hus. För några år sedan sålde mormor huset och flyttade till Norrköping. Jag ångrar att jag inte köpte huset. Platsen för mina lyckligaste barndomsminnen.
Ohhh så fint jag kan känna din känsla.
SvaraRaderaVem vet en vacker dag kanske det blir ditt.
Kram
Förstår hur du känner. Har ett likadant ställe.
SvaraRaderaSå fint skrivet, så målande att det nästan känns som om man gick bredvid dig.
SvaraRaderaEn dag kan det kanske komma i dina ägor igen. :)
Underbar text!
SvaraRadera