Anna Björk

Nya tider väntar. Rensar min dator. Tittar på sommarens bilder. Hittar den här bilden och stannar upp. Vi står högst upp i Eiffeltornet men det är inte det som får mig att hejda mig. Nej, det är uttrycken i våra ansikten. För ett par år sedan gav vi oss ut i ett känslokrig. Vi höll varandra i händerna och strävade framåt. Vi föll ihop men reste oss. I somras reste vi tillsammans i nybildade familjer och uttrycken ni ser i våra ansikten är lycka. Vi klarade oss. Tillsammans är vi starka.

Sommaren har varit stark. Uthålligt kämpar den vidare och motar hösten framför sig. Men tillslut falnar dess styrka. Ger efter för mörker och kyla. Och nordborna äntrar vinterdvalan. Sommarens grillkvällar byts ut mot öppenspis-mys. Slatten rosévin hälls ut. Eller dricks skamset upp i all hast. Det är ju synd att låta dropparna förspillas. Nu fylls glasen med det mustigt röda. Vi lagar grytor. Långkok som fyller huset med doft av kryddpeppar och lagerblad. Tunna sommarlinnen byts mot tjockstickade koftor. Som matchas med stickade halsdukar. Och stickade sockor. Och stickade mössor. Och stickade vantar. Det är tid för eftertanke. Låta sommarens virvlande minnen sjunka in. Göra plats för nya. Välkomna hösten. Omfamna dess färger och klara luft. Även dess duggiga dagar. Det finns tid att lära känna en ny vän. Läsa en bok i en obekant genre. Upptäcka nya promenadvägar. Baka bröd. Eller varför inte lära dig något grundläggande? Att slå en riktig bea som du kan ersätta Lomanders med näst

Vid starten.  Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådrog mig någ

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet.  Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker.  Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera.  Klockan 17.30 kliver jag ut i Stockholmslufte

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner.  Caroline af Ugglas på scenen. Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd.  Januariresorna gick till Milano och Oslo. Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in.  Röda läppar med produkter från Make up Store.

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokast spelar ingen