Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror.
Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.
Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.
"Anna, Peter ligger för döden. Du bör komma. Nu."
Jag satte mig på tåget. Tårarna slutade aldrig trilla. Han som varit en del av mitt snart 40-åriga liv skulle snart vara borta.
Jag sprang in på sjukhussalen. Såg honom ligga där. En skugga av sitt forna jag. Han öppnande ögonen och såg på mig. Jag höll hans hand och hans tumme rörde sig över min. Som en sista hälsning.
Han somnade in den natten. Vintern var kall. Himlen varm. Kvar stod fem syskon och kramade varandra. Det var så de ville ha det. Mamma och Peter. En stor familj. Stor kärlek.
Mina största och varmaste kramar och kondoleanser
SvaraRaderaMina största och varmaste kramar och kondoleanser
SvaraRaderaBeklagar din sorg!
SvaraRaderaDu skriver så vackert, kram J