Anna Björk

Adam W. Zetterqvist och Madeleine Ilmrud snackade om bloggar. Madeleine, som har en stor mammablogg , berättade hur man ska göra om man vill tjäna pengar på sitt bloggande. Jag hade också två Linköpingspolitiker, Nils Hillerbrand (MP) och Christian Gustavsson (M), i studion idag. De pratade om placeringen av den nya simhallen i Linköping. Själv såg ut som en dam i min knytblus, håret i knut och glasögon. Skrattade till några gånger, vilket foto-Johnny påpekade. Kände mig bekväm. Lokala frågor är min grej liksom. Kika gärna!                         

...hår! Nästa vecka ska Belle byta ut mina slingor från Highgrade till nya från samma ställe. Jag har uppriktigt aldrig haft bättre förlängningar. Men den här gången ska jag gå till Linda på Skapa efteråt och klippa av längderna lite och göra en annan frisyr. Slingorna är i original 50 cm långa och jag älskar det, men det är samtidigt kul att förnya sig lite. Ni får självklart se hur det blev sen när det är klart. Vill man inte ha fasta slingor så finns sådana som man fäster för en kväll och sen tar bort när man känner för det!                                            

Jag är en träningsamatör. Åtminstone historiskt sett. Jag var aldrig sportsligt aktiv som barn. Gick på gymnastik. Var vig. Är fortfarande ganska vig. Men gillade inte mentaliteten. Testade fotboll. En katastrof. Testade handboll. Mindre lyckat. Spelade tennis. Det var ok. Ville rida. Som mina kompisar. Men mina föräldrar hade inte råd. Inte heller med att skicka mig på träningsläger, cuper, tävlingar i tennisen. Det rann ut i sanden. I puberteten la jag ned alla tankar på träning. Knubbig i sjuan. Smal i åttan och nian. Knubbig i ettan på gymnasiet. Smal i tvåan och trean. Knubbig efter graviditeter. Upp och ned. Klassisk jojo-bantare. För när jag började gå upp i vikt kastade jag mig över dieterna. Det finns inget jag inte testat. Jo, det gör det. LCHF och 5:2 har jag inte testat. De har haft sina storhetstider efter min "upplysning". Vändningen började för tre år sedan. Jag sökte upp en PT. Han lärde mig en viktig sak. Kanske den viktigaste lärdomen. Jag orkar mer än j

Året är 1995. Jag har precis slutat gymnasiet. Drömmarna sträckte sig till en solstol vid Medelhavet, ouzo på en grekisk nattklubb och att haffa en prisvärd all inclusive i Turkiet.  Så är det inte längre. Drömmarna vidgar sig med åren. 2014 drömmer jag om Nepal, Peru, dykarcertifikat och fjällvandringar. Att uppleva (och överleva) övervattning på ishotell, tältnätter vid en småländsk tjärn, fiska i norska fjordar och slåss med ormar i Amazonas.  Men i övrigt är jag fortfarande en enkel kvinna. Dricker vin i ikea-glas (för att jag inte orkar diska Kosta-glasen i kristall), bär H&M-linne och 10 år gamla jeans.  Och just den looken tror jag passar ganska bra i djungeln...                                      

Dymmelonsdag. Ledig onsdag. Sitter på bästa platsen på jorden. Min fåtölj. Lyssnar på Lana del Rey. Kastas tillbaka till Spanien. Till min plats i en solstol. Iskall Sangria i högerhanden. Kondensen på platsmuggen rinner över fingrarna och droppar ned i sanden. Ögat ser droppen binda sandkornen till en liten klump. Lyfter blicken och ser ut över det glittriga havet. Solen värmer kroppen. En svag bris skapar rörelser i håret. Lycklig. Men i lyckan bor melankolin.  Människorna på stranden. Ett barn blir dragen i örat. En man får hårda blickar från frun när han öppnar en öl. En kvinna med sjuklig bukfetma. Skådespelet skapar tankar. Sorg. Såklart. Men där tar också min glädje fart. Jag drar inte mina barn i öronen. Jag ger inga blickar om Dennis öppnar en öl (det är nog mest jag som öppnar öl på stranden om sanningen ska fram). Och sjukligt fet är jag inte längre. Jag andas ut och ler bakom solglasögonen. Vi är alla regissörer över vårt liv. Vi gör våra val. Det är aldrig försent att

Det är inte alla som har vänner som Belle . Men det har jag. Hon fixar längre ögonfransar på mig. Ni vet att det är rätt vanligt det här med att förlänga fransarna? Bara idag har jag pratat med tre personer som har det. Jag har det inte så ofta. Jag har haft det två gånger hittills. Första gången höll det i tre veckor. Andra gången höll det i två veckor. Det är ju lite knepigt det där, för man vet ju inte var i livslängden ens egna fransar befinner sig. Man fäster helt enkelt en liten frans på den egna fransen. När ens egen trillar så trillar även extrafransen. En normal skandinav har mellan 50-70 fransar. Så det är lite pillande för den som ska sätta dit dom. Om det sliter eller förstör dom egna fransarna? Inte vad jag märkt. Däremot har jag varit noga med att ta bort dom på rätt sätt istället för att dra bort dom en och en, som jag vet att en del gör. Och vad är då rätt sätt? Jo, att gå till den som satt dit dom och låta den personen använda sina produkter för att lösa upp

Spara alltid en förebild. Alltid. Det finns dagar när den behövs. Till en jämförelse. Jag gjorde en sådan igår. Och jag känner mig lugn igen. Det går inte över en natt, men det händer. Det skiljer ca 15 kg mellan bilderna. Den första är tagen i Tunisien för några år sen. Den andra togs i Stockholm för en vecka sen. PS: Jag har ett träningsprojekt på gång. Smygkika på   www.muskelgruppen.blogspot.com   .                           

Det okända skrämmer. Höjder. Insekter. Trånga utrymmen. Folksamlingar. Ensamhet. Rädslan kan verka förlamande på oss. Och vi bereder oss på att fly. Tillbaka till tryggheten. Till det vi känner till och är bekväma med. Men varför gör vi så? Vi förlorar upplevelser. Spindeln kittlar skönt i handen. Döda den inte. Hissen tar oss till utsikten. Andas lugnt. Möten med nya människor ger oss nya infallsvinklar. Våga möta deras blickar. I ensamheten finner vi oss själva. Själv är jag rädd för höjder. Jag går i egen terapi. Uppflugen i äppleträdet, högt upp, lutad mot den sträva stammen, kommer jag närmare himlen. Jag står så ett tag. Blundar. Andas in doften av brukad jord. Solen värmer nacken. Öppnar ögonen och ansar äppleträdet. En gren i taget. Rädslan är övervunnen. Löftet om vår är givet. Nu vaknar naturen till liv.                                                                                                                           

Vi har alla våra grejer för oss för att känna oss fina. En del använder push-up för bröst och rumpa, en del förlänger ögonfransar, många använder kroppsformande underkläder och de flesta kvinnor använder smink i någon form. Och så finns det hårförlängningar. Jag har haft det i några år nu. Till och från. Och nu har jag nog det bästa jag haft. Hårstråna är fina och följsamma i mitt egna hår. Fråga mig inte vad som är grejen, för det vet jag inte. Men jag vet var min kompis Belle köper det. Nämligen här! De har visst även sådana där som man kan ta av och på lite som man vill. Det vill inte jag ha. Jag vill ha det fastsatt. Nu har jag haft det här håret i två månader och det är ännu inte dreadlock-varning på morgonen. Finfint.                                

En Stockholmshelg är över. Har umgåtts med favoriter. Ätit gudomlig mat. Druckit nya drinkar. Åker hem med ett vemod. Och saknad. Vemod över att lämna en stad jag känner mig liten i. Saknad över favoriterna. Men så närmar jag mig hemmet och saknaden byts mot längtan. Efter hemmet. Och favoriterna här.  Det är en ynnest att få vara drömlikt omhuldad. Av sina favoriter.  Bilder från helgen? Följ mig på Instagram. annamalmborg är namnet.