Det okända skrämmer. Höjder. Insekter. Trånga utrymmen. Folksamlingar. Ensamhet. Rädslan kan verka förlamande på oss. Och vi bereder oss på att fly. Tillbaka till tryggheten. Till det vi känner till och är bekväma med.
Men varför gör vi så? Vi förlorar upplevelser. Spindeln kittlar skönt i handen. Döda den inte. Hissen tar oss till utsikten. Andas lugnt. Möten med nya människor ger oss nya infallsvinklar. Våga möta deras blickar. I ensamheten finner vi oss själva.
Själv är jag rädd för höjder. Jag går i egen terapi. Uppflugen i äppleträdet, högt upp, lutad mot den sträva stammen, kommer jag närmare himlen. Jag står så ett tag. Blundar. Andas in doften av brukad jord. Solen värmer nacken. Öppnar ögonen och ansar äppleträdet. En gren i taget. Rädslan är övervunnen.
Löftet om vår är givet. Nu vaknar naturen till liv.
Men varför gör vi så? Vi förlorar upplevelser. Spindeln kittlar skönt i handen. Döda den inte. Hissen tar oss till utsikten. Andas lugnt. Möten med nya människor ger oss nya infallsvinklar. Våga möta deras blickar. I ensamheten finner vi oss själva.
Själv är jag rädd för höjder. Jag går i egen terapi. Uppflugen i äppleträdet, högt upp, lutad mot den sträva stammen, kommer jag närmare himlen. Jag står så ett tag. Blundar. Andas in doften av brukad jord. Solen värmer nacken. Öppnar ögonen och ansar äppleträdet. En gren i taget. Rädslan är övervunnen.
Löftet om vår är givet. Nu vaknar naturen till liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar