Jag är en träningsamatör. Åtminstone historiskt sett. Jag var aldrig sportsligt aktiv som barn. Gick på gymnastik. Var vig. Är fortfarande ganska vig. Men gillade inte mentaliteten. Testade fotboll. En katastrof. Testade handboll. Mindre lyckat. Spelade tennis. Det var ok. Ville rida. Som mina kompisar. Men mina föräldrar hade inte råd. Inte heller med att skicka mig på träningsläger, cuper, tävlingar i tennisen. Det rann ut i sanden.
I puberteten la jag ned alla tankar på träning. Knubbig i sjuan. Smal i åttan och nian. Knubbig i ettan på gymnasiet. Smal i tvåan och trean. Knubbig efter graviditeter. Upp och ned. Klassisk jojo-bantare. För när jag började gå upp i vikt kastade jag mig över dieterna. Det finns inget jag inte testat. Jo, det gör det. LCHF och 5:2 har jag inte testat. De har haft sina storhetstider efter min "upplysning".
Vändningen började för tre år sedan. Jag sökte upp en PT. Han lärde mig en viktig sak. Kanske den viktigaste lärdomen. Jag orkar mer än jag tror.
När musklerna skriker åt mig att sluta. När det svider av mjölksyra. Då har jag mer att ge. Inte mycket. Men lite. Och det är de där sista upprepningarna som är skillnaden. Och kosten. Jag äter precis vad jag vill. Jag ska ha energi att bygga av. Sen kan jag deffa, som det heter på gymspråk. Alltså skala bort fettet.
När jag tog bilden nedan idag blev jag stum. Ser jag ut så där? Nu börjar kroppen svara på det jag pysslar med. För trots att jag är förhållandevis påläst kring träning, så är jag själv i det här. Tar lärdom av vänner inom träningsbranschen. Suger åt mig som en svamp och omgärdar mig med människor som peppar. Att våga lägga upp den här bilden på Instagram och få kommentarer som "Där höjde du nivån på beach2014 rejält", "Biff" och "wow"... Det betyder massor.
Jag tycker för första gången i hela mitt liv att det är kul och träna. Jag har hittat min grej.
Tack Anna D, Fredrik, Bengt, Dennis, Anna S, Bella, Jocke, Tess, Therese dK, Therese S, Micke S, Ali M, Juicy, Annika, Maria H, Emre, Lars, Petra J, Chrissan, anna... och många, många fler.
I puberteten la jag ned alla tankar på träning. Knubbig i sjuan. Smal i åttan och nian. Knubbig i ettan på gymnasiet. Smal i tvåan och trean. Knubbig efter graviditeter. Upp och ned. Klassisk jojo-bantare. För när jag började gå upp i vikt kastade jag mig över dieterna. Det finns inget jag inte testat. Jo, det gör det. LCHF och 5:2 har jag inte testat. De har haft sina storhetstider efter min "upplysning".
Vändningen började för tre år sedan. Jag sökte upp en PT. Han lärde mig en viktig sak. Kanske den viktigaste lärdomen. Jag orkar mer än jag tror.
När musklerna skriker åt mig att sluta. När det svider av mjölksyra. Då har jag mer att ge. Inte mycket. Men lite. Och det är de där sista upprepningarna som är skillnaden. Och kosten. Jag äter precis vad jag vill. Jag ska ha energi att bygga av. Sen kan jag deffa, som det heter på gymspråk. Alltså skala bort fettet.
När jag tog bilden nedan idag blev jag stum. Ser jag ut så där? Nu börjar kroppen svara på det jag pysslar med. För trots att jag är förhållandevis påläst kring träning, så är jag själv i det här. Tar lärdom av vänner inom träningsbranschen. Suger åt mig som en svamp och omgärdar mig med människor som peppar. Att våga lägga upp den här bilden på Instagram och få kommentarer som "Där höjde du nivån på beach2014 rejält", "Biff" och "wow"... Det betyder massor.
Jag tycker för första gången i hela mitt liv att det är kul och träna. Jag har hittat min grej.
Tack Anna D, Fredrik, Bengt, Dennis, Anna S, Bella, Jocke, Tess, Therese dK, Therese S, Micke S, Ali M, Juicy, Annika, Maria H, Emre, Lars, Petra J, Chrissan, anna... och många, många fler.
Jag är jätteimponerad. Inte förvånad över att du lyckas. Men ändå imponerad.
SvaraRaderaDu är verkligen grym och du ger mig hopp om att lyckas.
SvaraRaderaSnyggt! Och du är värd alla hejarop! Du har jobbat för dom!
SvaraRaderaHa det gott!