Anna Björk

Varför gillar han inte mig? Varför ser mina bröst inte ut som hennes? Hur ska jag få läraren att ge mig högsta betyg? Som tonåring kunde jag tillbringa dagar med att älta sådant. Om ett par år fyller jag 40 år. Nu är jag vuxen. Jag ska känna mig trygg i mig själv. Veta vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. De flesta i min bekantskapskrets är i samma ålder. Någon är yngre. Någon är äldre. Alla har sina problem. De yngre kämpar med att få småbarnslivet att gå runt. De äldre letar kickar för att behålla sin ungdom. En del skiljer sig. Skaffar nya upplevelser. Andra landar i tryggheten, men skaffar båge.  För första gången börjar jag ana min dödlighet. Livet, det jag lever nu, är inte för evigt. Varje stund ska vara njutbar. Numera tänker jag inte på hur mina bröst ser ut. Lägger ingen tid på rötägg. Skiter i att städa när barnen vill spela spel och sticker till undsättning på sekunden om någon jag älskar behöver mig. Oavsett vad jag är upptagen med. 

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara. I dagarna två har jag vistats på det här slottet... Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet. Här sägs det spöka.                                                                   Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det... Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet.

Tycker ni jag skriver djupa inlägg i bloggen? Jag kan vara ytlig också. Det här är prylar jag VILL HA. Verkligen. Men jag är lite snål när det gäller att lägga pengar på mig själv... men det är ju snart jul och jag kan ju faktiskt ge mig själv en julklapp.  Ipad mini-fodral.  Edblad armband. Edblad örhängen. Marc Jacobs plånbok. Väska Tiger of Sweden.

Miss Li har en låt som heter "The room". Den är melankolisk och mörk. I tonerna. Men texten... Den är vacker. Miss Li – The Room Den handlar om att gå mot en ljusare plats. En lycklig plats. Där solen skiner. Där vi mår bra. Att gå mot lyckan är kanske en av våra starkaste drivkrafter. Men lycka är flyktigt. Att få beröm från chefen, se barnet ta sina första steg, orka springa en mil, få en kram av en kär vän, se sin älskade i ögonen... vi tillåter oss att känna oss lyckliga. En liten stund.   Men lycka är flyktigt. Vardagens tyngder lägger sig på lyckan. Hämta, lämna, deadlines, dessa jävla deadlines, passa tågtiden,  laga mat, hinna till träningen, åka till tippen, köpa gåbort-present, vaxa benen, kratta löven, läsa läxor, torka O´boy-ränder från skåpen, glöm inte köpa kattmat, fredagssexa, hälsa på gamla farfar... När ska du hinna vara lycklig? Schemat är fullproppat. Och inga resor har du råd med. Men gör då så här istället. Försök se lyckan i tyngderna. Njut