Ältar aldrig mer

Varför gillar han inte mig? Varför ser mina bröst inte ut som hennes? Hur ska jag få läraren att ge mig högsta betyg? Som tonåring kunde jag tillbringa dagar med att älta sådant. Om ett par år fyller jag 40 år. Nu är jag vuxen. Jag ska känna mig trygg i mig själv. Veta vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv.

De flesta i min bekantskapskrets är i samma ålder. Någon är yngre. Någon är äldre. Alla har sina problem. De yngre kämpar med att få småbarnslivet att gå runt. De äldre letar kickar för att behålla sin ungdom. En del skiljer sig. Skaffar nya upplevelser. Andra landar i tryggheten, men skaffar båge. 

För första gången börjar jag ana min dödlighet. Livet, det jag lever nu, är inte för evigt. Varje stund ska vara njutbar. Numera tänker jag inte på hur mina bröst ser ut. Lägger ingen tid på rötägg. Skiter i att städa när barnen vill spela spel och sticker till undsättning på sekunden om någon jag älskar behöver mig. Oavsett vad jag är upptagen med. 

Men är jag vuxen? Nej, inte enligt min mormor. Hon beskrev 40-årsåldern, 50-årsåldern, 60-årsåldern, 70-årsåldern som nya eror i sitt liv. För varje era blev hon lite klokare. Hon sa att hon älskade livet fram till 70-årsåldern. Sen förstod hon att nedräkningen börjat. Hon sa att jag aldrig skulle nöja mig med det näst bästa. "Finn det bästa, det är bara det som är gott nog". 

Men jag ställde mig frågande till vad som är gott nog. Hon hade svar på det också. "Följ magkänslan. Den är alltid rätt. I alla fall för stunden. Och vem vet hur många stunder du har i ditt liv...". 

Men det är av framgångar och misstag vi lär oss att fatta bättre beslut. Så jag kommer att lägga en stund på att fundera på varför det blev si eller så. Men ältandet skiter jag i.

Jag har nämligen inte tid. Jag är upptagen med att gå vidare. 

Och brösten går ju alltid att lyfta...