Fortsätt till huvudinnehåll

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.
                             
                                   

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena. Han berättade däremot att de tänker renovera sviterna högst upp i slottet. Så det ska attrahera weekendgäster.

Vi som gästade godset dessa dagar bodde inte på själva slottet. Och jag såg aldrig skymten av något spöke. Men om det spökar så är det inga onda spöken. Slottet är varmt och ombonat. Gick själv genom salarna på sena kvällen och jag hade kunnat lägga mig i vilken vrå som helst och somnat. Mitt bland alla spöken.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Utlottning!

Min styvmor Ulla - som har bloggen "Mitt lilla himmelrike" är en riktig pysselkvinna. Igår kom hon hem med dom här scrappade tändsticksaskarna. Eftersom en tändsticksask räcker ett år hemma hos mig så tänkte jag passa på att lotta ut den blåa. Jag drar vinnaren på onsdag. För att vara med i utlottningen vill jag bara att du skriver en kommentar i det här inlägget.

Blåklint i isbit

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss! Nyp av blommorna med en bit stjälk. Välj de lite större blommorna.  Lägg i blommorna. Fyll med vatten och tryck ned blommorna, som har en tendens att flyta upp. Det går också att fylla upp med hälften vatten och låta blomman frysa fast på botten innan man fyller på resten av vattnet, men det tar längre tid.  De här ska användas som dekoration runt bubbelflaskor till välkomstdrinken. I det lilla bor det vackra, sa en klok man en gång (Ernst K).