Fortsätt till huvudinnehåll

Jag viker inte en tum

Jag är den förstfödda. Den som fick stå ut med överbeskyddande föräldrar, bli ställd åt sidan när lillebror krävde uppmärksamhet och den som fick de högsta förväntningarna på sina axlar.

Jag led inte. Inte av att vara förstfödd. Stora delar av min barndom var lycklig. Kramar och kärlek. Närhet och skratt. Det var min vardag. Men det finns ett hål. Vi föll. Familjen famlade och landade på botten. Vi levde där ett tag. I tvivlen, oron och svekens mörker. Men vi drog oss upp. Skakade av oss jord och olust. Lyfte sakta blicken och började gå. Framåt. Märkta av krisen, men stärkta av att ha lyckats ta oss igenom stormen. Såg på min familj och svor på att göra dem stolta. Att använda de tyngda tankarna som energi mot lyckan.

Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg. Ringde radiostationen och övertalade dem att ge mig jobb. Jag fick göra skitgörat. Men också prata lite i radion. Om en diamantströdd toalett. Euforin över etern grabbade tag i mig. TV-mediet lockade över mig, och där kom jag att stanna.

Jag har idag ett jobb som tablå- och programansvarig för 24Corren och 24nt. Två TV-kanaler i mediehusen Corren och NT. Vi tillhör NTM-koncernen som klassas som en av Sveriges största.
Jag har genom åren pluggat tv-produktion, jobbat som videoreporter, skrivande reporter, webbreporter, fotograf, redaktör för tv-nyheter och program. Startat och drivit många sociala kanaler för våra mediehus. Varit programledare, nyhetsuppläsare och bevakat LHC en hel säsong som tv-reporter. Innan min nuvarande tjänst arbetade jag som biträdande nyhetschef på Corren. Nu tillbaka på TV. Mediet som växer. Så det knakar. Och jag står inte längre i ett hål. Jag står på berget och ser ut över medielandskapet.

Och jag väljer själv vart jag vill gå. Och jag vet vart jag vill. Tillsammans med mina kollegor och min familj så väljer jag framgång och jag viker inte en tum för lyckan.


                                                

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...