Fortsätt till huvudinnehåll

Jag lurar mig själv

Nu börjar det gå upp för folk i Insta-, Twitter- och Facebook-flödet att jag ska träna 300 pass det här året.

300 pass. Ja, jag är galen. Det verkar alla tycka. Förutom de mest träningsbenägna. De vet att det funkar.

300 pass innebär att jag måste få till träning sex dagar i veckan. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde det under ett år med min PT. Men då hade jag ju honom. Som tvingade ned mig på gymmet när segheten slog till. Som tvingade mig göra de där sista upprepningarna som jag helst ville skita i.

Jag är nämligen en slacker. Går det fler än tre dagar mellan passen så är det lika svårt att ta sig iväg till gymmet som om någon skulle be mig klättra upp för ett träd, utan grenar. Jag menar det. Då är jag rökt.

Mitt jobb är stillasittande. Jag går till kaffeautomaten fram och tillbaka ett par gånger per dag. Mer blir det inte. Därför måste jag få till mycket rörelse på min fritid. Jag mår som bäst då. Under mitt mest träningseffektiva år var jag aldrig sjuk. Klarade mig väl på sex timmars sömn och var ändå fylld av energi. Inte direkt efter träningspassen. Då var jag i gränslandet mellan död och levande. Men efter återhämtningen, då spratt det i benen.

Jag har saknat det. Därför satte jag upp ett högt mål. 300 pass under 2014. Jag måste inte till gymmet. Det behöver inte alltid vara tunga pass. Kroppen behöver sin vila. Ett pass kan vara en promenad. En ljuvlig vårdag. I makligt tempo. Men för ett pass ska räknas så ska det pågå över 30 minuter. Det är ett minimum.


Men 300 pass... Hade det inte räckt med 200?

Jag ska förklara. 

Föreställ dig följande scenario; du springer/går på löpbandet. Du har satt upp 30 minuter som mål. När klockan visar på 28 minuter. Då är du trött och undrar hur du ska klara två minuter till. De känns nästan oövervinnerliga. Men om du istället hade satt tiden på 40 minuter. Hade du haft samma känsla efter 28 minuter? Nej. Den hade kommit ett par minuter innan klockan visar 40 minuter. Jag tänker samma sak med 300 pass på ett år. Hade jag siktat på 200 pass hade jag ändå varit nöjd med 180. Om jag siktar på 300 så kommer jag inte vara nöjd med 180. Istället strävar jag mot 300 och landar kanske på 280. Eller 260. 

Jag tänker alltså lura mitt psyke. 


Envisheten räcker långt. Men det kommer inte räcka hela vägen. Jag kommer behöva puffar, påminnelser och pepp. Annars kommer det inte gå. Och det ska vara kul. En del av mitt liv. Inte hela mitt liv. Balans gott folk. Balans.


Kommentarer

  1. Lika kloka ord som alltid, det här kommer du fixa galant!

    SvaraRadera
  2. Det ska vara kul också att träna! Bra tänk där!
    God fortsättning på det nya härliga året!!!

    SvaraRadera
  3. Kloka ord och bra målsättning!

    SvaraRadera
  4. Smart tänkt. Mitt mål är 3 pass/v.

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du kanske måste tänka dig städning som ett gympass för att du ska kunna nå ditt mål. Men så hade du kanske redan tänkt? En timmes dammsugning är ju som en promenad, ungefär. På tal om det så ska jag ut på en tvåtimmarspromenad nu vid 10-tiden. Ett löppass tar jag senare i dag.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Balansera tiden på nätet

En sexårig flicka sitter på en gunga. Men hon gungar inte. Hon sitter med näsan i en mobiltelefon. Scenen finns i en film på Facebook som delas flitigt. Filmen går ut på att visa scener ur vardagen där mobilen blir viktigare än det som sker runt omring oss. Jag tyckte det blev en smula överdrivet. Jag är en förespråkare av mobilitet, stora kontaktnät och uppkoppling dygnet runt. Fördelarna överväger nackdelarna. Alla tycker inte så. Fine. Men jag gör det.  Att när som helst kunna se tv-program, läsa nyheter, titta på kompisens semesterbilder, googla efter fakta eller shoppa kläder. Att jag råkar göra det via min mobil, gör det mig till en sämre och mer osocial människa? Har vi inte tittat på tv förr? Bläddrat i postordertidningar? Var vi mer sociala då bara för att vi inte tittade ned i en mobil?  Nej. Det är en snedvriden bild. Vi gör samma saker. Men genom vår mobil. Däremot har det tillkommit något som gör att vi tillbringar allt mer tid i mobilen. De sociala medie...

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...