"Imorgon har jag inget bokat, då kan jag köra två pass..."
"Om jag gör lite hemmaövningar så räcker det"
"Jag får inte plats med dataväskan OCH träningsväskan i träningsskåpet"
Att hitta undanflykter för att slippa träna har jag hållit på med i alla tider. Jag har analyserat varför och har funnit svaret. Jag har tyckt det varit skönt att träna. Men först efteråt. Träning har varit ett nödvändigt ont. En resa på väg mot lägre siffror på vågen.
Felet har varit målsättningen. Jag har stirrat på vågen. Vilken jävla tabbe. Daniell, min PT, sa alltid åt mig att inte väga mig mer än max en gång i veckan. Ha! Det sket jag i. Vägde mig två gånger om dagen. Minst.
Den ondskefulla vågen som varje morgon stirrade med sina digitala ögon på mig. Hade jag gått ned några hekto sprudlade jag hela dagen. Men lika ofta visade vågen plus och då var hela dagen förstörd. Jag överdriver inte. Du kan ju föreställa dig hur ambivalent jag måste upplevts. Som en jäkla pms-kärring.
Den här gången har jag bara ställt mig på vågen två gånger. 1 januari och 31 januari. Minus två kg. Under mina dietperioder kunde jag gå ned det på ett dygn. Jag överdriver inte nu heller. Med rätt vätskedrivande medel och några timmar i gymmet.
Den här gången tränar jag för att få en vältränad kropp. Jag har äntligen förstått vad Daniell menade med att vågen inte är viktig och bara en enda gång har tankarna som jag skrev överst varit nära att hindra mig från att träna. Men då röt mitt nya jag i åt mitt gamla jag. "Va fan Anna, skärp dig! Du gillar ju det här."
Ja, jag gillar att träna. Det är kanske inte lika roligt som många andra saker. Men när musklerna brinner de sista upprepningarna ser jag målet där i horisonten. Jag blir starkare, dag för dag. Jag skiter i vågen.
 |
| Jag på gymmet idag. Triceps och bröst på agendan. |
Kommentarer
Skicka en kommentar