Fortsätt till huvudinnehåll

När orden inte räcker till

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt.

Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inlägget. Det rörde mig djupt. Fick mig att växla ned mina egna problem till minimala partiklar i jämförelse med vad du går igenom. Och även om hjärt-emojin missbrukas av många, så är det just hjärtat som säger mest. Det säger mer än tusen ord.

<3



Etiketter:

Kommentarer

  1. Unknown15 december 2015 kl. 23:11

    Vackert och det jag lärt mig är att just de orden - att man inte vet vad man ska skriva. Och lämna ett hjärta, en kram eller att man tänker på hen. Det räcker. Du är där.

    SvaraRadera
  2. Helena m. 416 december 2015 kl. 11:16

    Har fått ett par hjärtan själv de senaste dagarna på FB,
    (dock inte pga. sjukdom tack&lov...)
    Och de hjälper,
    Värmer
    Gör att vännerna känns närmre,
    och ensamheten (och tårarna) inte lika påtaglig...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...
Skicka en kommentar
Läs mer

Balansera tiden på nätet

En sexårig flicka sitter på en gunga. Men hon gungar inte. Hon sitter med näsan i en mobiltelefon. Scenen finns i en film på Facebook som delas flitigt. Filmen går ut på att visa scener ur vardagen där mobilen blir viktigare än det som sker runt omring oss. Jag tyckte det blev en smula överdrivet. Jag är en förespråkare av mobilitet, stora kontaktnät och uppkoppling dygnet runt. Fördelarna överväger nackdelarna. Alla tycker inte så. Fine. Men jag gör det.  Att när som helst kunna se tv-program, läsa nyheter, titta på kompisens semesterbilder, googla efter fakta eller shoppa kläder. Att jag råkar göra det via min mobil, gör det mig till en sämre och mer osocial människa? Har vi inte tittat på tv förr? Bläddrat i postordertidningar? Var vi mer sociala då bara för att vi inte tittade ned i en mobil?  Nej. Det är en snedvriden bild. Vi gör samma saker. Men genom vår mobil. Däremot har det tillkommit något som gör att vi tillbringar allt mer tid i mobilen. De sociala medie...
2 kommentarer
Läs mer

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
En kommentar
Läs mer