Jag ville bli prinsessa

Jag ville bli prinsessa. Att Kungen kom och berättade att jag var saknad. Att jag skulle läras upp till tronen. Klokheten tog ned de himlavirvlande drömmarna till jordskorpan. Nej, någon prinsessa skulle jag aldrig bli. Det förstod jag. Men jag skulle bli bäst. Bäst på allt jag ansåg viktigt. Jag skulle klara mig själv. Och bli ännu klokare. Jag valde att jobba med journalistik.

Varje möte skulle bygga kunskapsbanken större. Alla levnadsöden skulle beaktas. Jag mötte familjer i flykt undan dödshot. Barn som sett familjer lemlästas. Sett skräck. Jag har träffat människor i väntan på sjukdomens konsekvenser. Män och kvinnor som kämpat mot myndigheter. Träffat myndigheter som tampas med personalbrist. Kriminella som inte längre vill. Men som inget annat kan. Framgångsrika entreprenörer. Och de som misslyckats. Som med skattmasen i hasorna skyndar in i gränden för att slicka skammens sår. Skam över att inte ha lyckats. Jag har träffat paret som älskat på ålderns höst. Som fick ett par lyckliga år tillsammans. Innan han gick bort. Tjejen som våldtogs. Som rös vid tanken av fysisk kontakt. Jag pratade med kvinnan som sålde sex på nätterna. Som på morgonen tog barnet i handen och följde till skolan. Politikern som grät när kollegan mördats. Som veckan efter festade loss.

Svart är inte endast svärta. Vitt är aldrig bara vitt. Å ena sidan. Å andra sidan...

Ju fler öden jag lärt av, desto lättare är det att glädjas och känna ett lugn i det jag har och har åstadkommit. Mina barn. Mitt hus. Min bil (som för övrigt är sjukt snygg). Mitt jobb. Mina vänner. Familjen. Jag är trygg och stolt över det jag är och gör. Jag blev inte prinsessa. Jag blev Drottning över mitt eget liv.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit. Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor. Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler. Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Läs mer

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid. Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende! Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover. Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan. Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Läs mer

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...

Läs mer

Anna Björk

Leta i den här bloggen