Dennis, min man, tar ofta på mig. Kramas och vill ligga nära på natten. Men vad är det med hans händer som gör att de alltid söker sig till området runt byxlinningen, där fläsket är som mest påtagligt. Eller upp mot BH-bandet, där det också fläbbar över.
Ibland märker jag att han är på väg att nypa till i vecken, men han ångrar sig i sista stund, och det gör han rätt i. För oavsett om det är för att han tycker det är gulligt eller äckligt, så blir jag påmind om att jag inte gjort mitt jobb.
Vissa dagar skiter jag i det. Ligger så där som ett dragspel i sängen, i fosterställning, och låter honom hållas bland kullarna. Andra dagar sträcker jag på mig, drar in magen och lägger mig på rygg.
Skitfånigt, jag vet! Han vet ju precis hur jag ser ut och känns. I alla lägen. Problemet finns hos mig. Att jag överhuvudtaget bryr mig.
Jag tänker att det går över när jag gått ned mina resterande 10 kg, men troligen inte. Risken är att jag börjar fokusera på något annat då istället. Nej, jag tror snarare på att jag behöver rensa ut hos psykolog. 100 timmar eller så. Jag måste lära mig att hålla sams med min kropp. Alla dagar. Inte bara vissa.
Punkt.
Precis som du skriver, när man sen är smal så hittar man något annat att hänga upp sig på och vips så är man tjock igen ;)
SvaraRaderaJag hoppas att jag någon dag ska trivas med mig själv - som jag är. Oavsett om jag är fluffig, fast eller smal. Tänk att man bekymrar sig över sånt när man kan ha det så mycket värre. Just nu är jag i alla fall frisk (vad ju vet) och det borde väl ändå räcka kan man tycka. (Men icke).
Det är mycket som "sitter" i huvet och det är väl det man måste ändra på först , tänket.
SvaraRaderaKram
Endast huvudbry och jag känner så igen det.
SvaraRadera