Fortsätt till huvudinnehåll

Min första guldklimp

Han kunde alfabetet som treåring. Älskade att prata om stenar, om gräset som aldrig slutar att växa och om varför vissa blommor är små och andra stora. Idag pratar han om skidor, nyårsfester och LOL (League of Legends).
Han ville jobba på Tekniska verken eller laga mat. Idag vill han bli ingenjör. Kanske utveckla utrustning till sjukhusens operationssalar.
Han älskade barnvisor. Sjöng om rockspindlar, krokodiler och små fiskar. Idag lär han sig spela Metallica på gitarr och har under året lyssnat 55 000 minuter på rock. Gärna Mötley.
Han var livsfarlig på sin Bobby Car. Idag är han livsfarlig på sin Derbi (moppe).
Han ville sällan hjälpa till med sådant han inte gillade. Han är likadan idag.
Han kunde med en blick säga mig tusen ord. Han är likadan idag.

Min första guldklimp fyller snart 16 år. Han är självständig, trygg och rolig. Han drömmer om körkort, Sweden rock, att flytta hemifrån, flytta utomlands, jobb, pengar... och kärlek. Det sistnämnda säger han inget om. Men de tusen orden i blicken talar. Och jag säger att allt kommer ordna sig. Med blicken. Han förstår. Och ler.


"Mamma, vänta jag måste ha kepsen lite snett. Vi låtsas att geten är Frank (morbror)".

"Mamma, tar du en snygg bild på mig. Luggen måste ligga lite framåt."

Williams profilbild på Facebook. En bild han själv tagit.
 
Mopeden är älskad. Bilen hägrar runt hörnet.
 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...
Skicka en kommentar
Läs mer

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer