Mina barn har aldrig klättrat på bord, kastat mat eller sagt något elakt till mig. Åtminstone inte mer än en gång. Men de får fisa utan att gå på toaletten (ja, jag har varit med om barn som måste springa på toan innan), gäspa utan att hålla för munnen och äta med bara gaffeln.
Jag har liksom alla andra föräldrar gränsdragningar för mina barn. Men vi är olika. Dina barn har fått en uppfostran. Jag har haft min.
Hur vi gör bottnar kanske i egna erfarenheter eller kunskaper vi skaffat genom att läsa om skimrande exempel i föräldratidningar. Hur vi själva blivit uppfostrade har nog störst betydelse i hur vi agerar mot våra egna arvingar. Vi minns våra föräldrars försök att göra vettiga människor av oss. Vissa metoder var lyckade, andra mindre bra...
Innan första barnet anländer känns allt genomtänkt. Vi ska göra si och så. Vi suger åt oss andras erfarenheter som svampar. Vi hänger på föräldrasidor på nätet och har läst all aktuell forskning.
Och sen kommer ungen.
Allt ställs på sin spets. Barnet skriker fyra timmar i sträck, du spiller ut vällingflaskan på golvet samtidigt som grannen ringer på dörren och när du med ansträngande leende berättar att du absolut kan vara med på städdagen så känner du doften av barnbajs. På toppen av allt kräks avkomman och den slemmiga spyan rinner ned över dina nytvättade kläder. Då. Då styrs du av dina känslor och alla goda råd är som bortblåsta.
Sen följer åldrarna. I början är det lätt. Man slår inte sina kompisar med spaden i huvudet. Kastar inte sand. Bits inte. Då biter mamma tillbaka. Och nåde dig om du säger elaka saker till mig eller andra. Sen lär sig barnen säga nej. Nej, nej, nej. Hela tiden nej. "Tycker du om choklad", frågade jag när tjatet gröpte hål i öronen på mig. "Ne...JO! Du ser ungen min, du kan säga något annat än nej". Ännu ett exempel:
"Sätt på dig overallen! NEJ!" Värdelös metod.
"Mamma ska gå nu, ska du stanna hemma? NEJ!" Asbra metod. Ungen vill ju egentligen hänga med. "Om du ska följa med måste du sätta på dig overallen". Och overallen togs på.
I min barndom fick jag lära mig att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Jag fick som barn lära mig att hålla för munnen när jag nös eller hostade, men inte när jag gäspade. Jag fick lära mig att inte släppa mig bland folk och att jag inte skulle ägna mig åt onani. "Skaffa en man som är bra på det istället", sa mamma. Galet. Det är en metod jag inte valt att härma i min uppfostran av mina egna barn.
Men jag var älskad. Jag var kramad. Omhuldad. Låg ofta i mammas knä medan hon drog fingrarna över mitt ansikte och genom håret. Även som vuxen. Innan hon gick bort. O min styvfar skulle dödat för oss barn. Hans ögon glödde när vi berättade om oförätter vi känt oss utsatta för. Han höll våra händer hårt på promenaderna. Vid min första fylla bäddade han ned mig, ställde fram en Treo, vatten och en hink. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Samtidigt som han kramade mig hårt sa han: "Vi var så oroliga."
Jag har försökt leva så som mina föräldrar uppfostrade mig till att vara. En bra människa. En älskvärd människa. Ack så många gånger jag sabbat det. Men jag försöker. Med åldern har jag blivit bättre på det. Och jag tycker det är gott nog.
Om du är nybliven förälder och vill ha ett råd när ungen aldrig tystnar? Behåll lugnet. Lägg ifrån dig barnet ett tag. Mjukt och försiktigt. Gå in i ett annat rum. Ta fram mobilen. Googla fram bloopersklippet med SVT:s Rickard Palm. Titta på det två minuter långa klippet. Skratta dig fördärvad och gå sen in och krama den lille. Fylld av ny energi. Det hjälper. Jag lovar.
Vilket fint och klokt inlägg!
SvaraRadera