Jag hör det dagligen. "Jag hinner inte". Ofta i kombination med ett lidande ansiktsuttryck och armrörelser som signalerar uppgivenhet.
Skrapar jag på ytan tar historierna om otillräckligheten fart och växer till gigantiska proportioner. Det handlar om utemöbler som ska vinterförvaras, vinterskor ska provas ut till fyrtioelva par fötter, fönster ska putsas fina till jul, föräldramöten, fikastunder med gamla morfar, barnvakteri till grannens, brorsans och polarens barn.
Jobbet pockar. Vissa har mer att göra. Förutom det dagliga. Uppgifter med deadline. Sådant som måste göras klart när arbetstiden sen länge uppfyllts. Sagostunden med kidsen byts mot powerpoints och timmarna framför TV:n tillsammans med kärleken ersätts av excel-filer. Mamman ringer och vill ha en timme av din tid. Klart mamman ska ha en timme av ditt liv. Men snart finns inga timmar kvar.
Och trots att du hittat vinterkläder till kidsen, gett dom mat, badat dom, borstat deras tänder, pussat dom godnatt på deras nappblöta munnar så känner du dåligt samvete. Du hann inte ta dom till lekparken. Du hann inte läsa sagan. Du hann bara prata några minuter med dom. Och pratade du egentligen med dom eller var det bara order du delade ut?
Och trots att du gör ett fullgott arbete på jobbet, levererat det du förväntas leverera, hjälpt en kollega och fått någon att skratta så känner du ändå dåligt samvete. Du hann inte lämna in din excel-fil i tid. Du lämnar arbetet med en känsla av otillräcklighet.
Nu vill jag att du ställer dig själv en fråga: Vad fan håller jag på med? Sluta pressa dig själv till magsår. Meddela chefen om du har fullt upp hemma. Chefen kommer förstå. Förhoppningsvis. Berätta för dina vänner att du inte har tid att passa barnen. Det är ok att säga nej. Och det är ok att känna att det är ok när du sitter i soffan och istället njuter av lugnet. Boka in en fixardag med din partner. När ni fått lön. En dag då ni köper alla skor, långkalsonger, vantar och mössor ni behöver i vinter. Gärna på loppis, så behöver ni inte lägga en förmögenhet på saker som ungarna ändå växer ur (tappar bort). Fråga grannarna om ni ska hjälpa varandra att fixa trädgårdarna. De stressar säkert lika mycket som ni gör.
För det ska ni veta. Vi är den otillräckliga generationen. Bli en strukturbitch eller bortprioritera. Det är ditt val. Och viktigast av allt. Se det du hunnit med. Det är mer än det du inte hann.
Skrapar jag på ytan tar historierna om otillräckligheten fart och växer till gigantiska proportioner. Det handlar om utemöbler som ska vinterförvaras, vinterskor ska provas ut till fyrtioelva par fötter, fönster ska putsas fina till jul, föräldramöten, fikastunder med gamla morfar, barnvakteri till grannens, brorsans och polarens barn.
Jobbet pockar. Vissa har mer att göra. Förutom det dagliga. Uppgifter med deadline. Sådant som måste göras klart när arbetstiden sen länge uppfyllts. Sagostunden med kidsen byts mot powerpoints och timmarna framför TV:n tillsammans med kärleken ersätts av excel-filer. Mamman ringer och vill ha en timme av din tid. Klart mamman ska ha en timme av ditt liv. Men snart finns inga timmar kvar.
Och trots att du hittat vinterkläder till kidsen, gett dom mat, badat dom, borstat deras tänder, pussat dom godnatt på deras nappblöta munnar så känner du dåligt samvete. Du hann inte ta dom till lekparken. Du hann inte läsa sagan. Du hann bara prata några minuter med dom. Och pratade du egentligen med dom eller var det bara order du delade ut?
Och trots att du gör ett fullgott arbete på jobbet, levererat det du förväntas leverera, hjälpt en kollega och fått någon att skratta så känner du ändå dåligt samvete. Du hann inte lämna in din excel-fil i tid. Du lämnar arbetet med en känsla av otillräcklighet.
Nu vill jag att du ställer dig själv en fråga: Vad fan håller jag på med? Sluta pressa dig själv till magsår. Meddela chefen om du har fullt upp hemma. Chefen kommer förstå. Förhoppningsvis. Berätta för dina vänner att du inte har tid att passa barnen. Det är ok att säga nej. Och det är ok att känna att det är ok när du sitter i soffan och istället njuter av lugnet. Boka in en fixardag med din partner. När ni fått lön. En dag då ni köper alla skor, långkalsonger, vantar och mössor ni behöver i vinter. Gärna på loppis, så behöver ni inte lägga en förmögenhet på saker som ungarna ändå växer ur (tappar bort). Fråga grannarna om ni ska hjälpa varandra att fixa trädgårdarna. De stressar säkert lika mycket som ni gör.
För det ska ni veta. Vi är den otillräckliga generationen. Bli en strukturbitch eller bortprioritera. Det är ditt val. Och viktigast av allt. Se det du hunnit med. Det är mer än det du inte hann.
Åh vad jag känner igen mig. Stressen, den som jag själv bygger upp och som håller på att få mig att trilla av pinn.
SvaraRaderaHar inte allt för mycket att göra på jobbet, så jag behöver inte ta med varken stress eller arbete hem, EGENTLIGEN!
Det är ett mickel att få balans mellan allting, för min del är det iallafall så.
Och detta dåliga samvete för att det finns saker man "Borde" göra...
Helt rätt. Det gäller att prioritera och även ändra i prioriteringsordningen så att ibland får familjen stå tillbaka för något annat och ibland tvärtom. Balans är ett bra ord att ta med sig.
SvaraRaderaJag har inget jobb som pockar men däremot en aktiv fritid som konkurrerar med familjen.
Skönt att man då jobbar 80% just nu :)
Kanonbra skrivet. Borde skriva ut inlägget och läsa det minst en gång i veckan!
SvaraRaderaKram
//Linda
Klokt. Men shit vad tragiskt att folk verkar ha det så. Ett nej är inte svårt.
SvaraRadera