Luciamorgon ´86

Året är 1986. Jag är tio år och sitter i baksätet i bilen. Färden går genom ett vinterlandskap i gryningsljus. Vi passerar Söderköping och tar av mot S:t Annas skärgård.
Familjen väcktes i gränslandet mellan natt och otta. Jag gnydde ovilligt över att behöva gå upp.
Mamma hjälpte mig att locka håret och ikläda mig den vita skruden. Mina tomtenissar till bröder snodde runt i hallen innan vi tog oss till bilen.
Luciafirandet hos mormor och morfar var heligt.

Jag tittar ut genom bilrutans imma. Puttar bort lillebrors sko från min vita klänning. Himlen är rosafärgad. Världen badar i magi. Jag tittar på sätet bredvid mig. En lillbror sover. En annan gör sitt bästa för att störa sömnen. En timme efter avresa är vi framme.

Vi ska smyga för att inte förstöra överraskningen. Mamma sätter på mig luciakronan och säger att jag är vacker. Vi kliver på granklädda trappsteg upp till dörren. Mamma knackar på, vänder sig om och sätter fingret mot munnen i ett tecken till tystnad.
Så öppnas dörren av en leende mormor och morfar. Och syskonen Drott brister ut i luciasång. Om jag var ovillig till att gå upp i ottan så är det värt allt när jag ser mormors tårar. Kan kan du glädja någon i dag? Gör det.