Mina första fyra år i livet bjuder på små glimtar av minnen. Bränner fingret när jag tänder adventsljusen med en tändsticka vars låga snabbt närmar sig mitt finger. Blickar upp på skötbordet i ett badrum där pappa ska byta blöja på lillebror.
Känslan av stövlar mot nakna fötter när jag provar pappas kängor. Kängor han bar i lumpen.
Min mamma och pappa var knappt vuxna när de fick mig. Och jag var fyra år när de skilde sig. Jag sörjde på mitt sätt. Men jag var liten. Vande mig. Min lillebror ännu yngre.
Mamma gifte om sig. Pappa gifte om sig. I en stad 12 mil från mig. Vi sågs inte så ofta. Led inte, men grät när vi skildes från vår gemensamma sommarvecka. På jularna sågs vi hos farmor. Helgen innan jul. Hundratals tomtar och klassiskt julbord. Kramar och skratt. Jag älskade det.
Men jag hade min mamma. Och vi var bästa vänner. Men för tolv år sen dog hon. I ilskan, sorgen och desperationen efter tillhörighet ringde jag min pappa. Bad honom förklara. Varför? Berätta sin version.
Han berättade. Och pusselbiten föll på plats. Och i år, idag, ska jag få fira jul med honom och hans Ulla. För första gången sen jag var liten. Nya minnen skapas.
Kommentarer
Skicka en kommentar