Fortsätt till huvudinnehåll

Jul med far

Mina första fyra år i livet bjuder på små glimtar av minnen. Bränner fingret när jag tänder adventsljusen med en tändsticka vars låga snabbt närmar sig mitt finger. Blickar upp på skötbordet i ett badrum där pappa ska byta blöja på lillebror. 
Känslan av stövlar mot nakna fötter när jag provar pappas kängor. Kängor han bar i lumpen. 

Min mamma och pappa var knappt vuxna när de fick mig. Och jag var fyra år när de skilde sig. Jag sörjde på mitt sätt. Men jag var liten. Vande mig. Min lillebror ännu yngre. 

Mamma gifte om sig. Pappa gifte om sig. I en stad 12 mil från mig. Vi sågs inte så ofta. Led inte, men grät när vi skildes från vår gemensamma sommarvecka. På jularna sågs vi hos farmor. Helgen innan jul. Hundratals tomtar och klassiskt julbord. Kramar och skratt. Jag älskade det.

Men jag hade min mamma. Och vi var bästa vänner. Men för tolv år sen dog hon. I ilskan, sorgen och desperationen efter tillhörighet ringde jag min pappa. Bad honom förklara. Varför? Berätta sin version. 

Han berättade. Och pusselbiten föll på plats. Och i år, idag, ska jag få fira jul med honom och hans Ulla. För första gången sen jag var liten. Nya minnen skapas. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...