En varm sommardag stod du på verandan med armarna utsträckta i ett välkomnande. Du kramade mig hårt och bad mig vinka hej då till mamma. Du la handen på min axel och ledde in mig i köket där köttgrytan puttrade på spisen. När vi ätit åkte vi ut med båten. Salta skärgårdsdofter. Du satt i fören och log. Min flytväst var för stor och luktade illa, men att få slippa var inte ett alternativ för dig. Näten lades i och vi tog oss tillbaka till bryggan. Din trygga hand och hjälpte mig upp på fast mark. På knastrande grusvägar gick vi tillbaka till huset. Jag stannade i trädgården. Drog upp en morot som jag sköljde i trädgårdsslangen på sidan av huset. Knaprande gick jag vidare och tittade på sommartavlan. Insekter som surrar, dofter av svensk sommar, kor som råmar på avstånd, solen på väg ned. När kvällen kommer samlas vi vid TV:n. Jag sitter i ditt knä och du övar bokstaven "r" med mig. Jag försöker. Och misslyckas. Och försöker igen. Du visar tålmodigt vägen och ...
80-talet is da shit! Vem älskart' inte? Jag hävdar stenhårt att jag är född på 70-talet bara för att folk ska fatta att jag är en 80-tals brutta. Men nja, ett år kanske inte räcker så långt... Eller om vi ska vara petiga, 3 månader...
SvaraRaderaMen till mitt eget stora förtret märker jag mer och mer hur 90-talet verkligen sitter hårt i mig. Kanske inte så konstigt trots allt men det är ju lite deppigare än 80-talets rosa läppstift det är det ju. :-)
Kram