Lycka sitter inte i det materiella. Jag växte upp i en familj som stundom hade en usel ekonomi där inte ens mjölk kunde tas som en självklarhet.
Fick jag ett par nya byxor så var det inte balla Levi´s utan det billigare alternativet. Jag brydde mig inte så mycket. Nej, tyckte mest synd om mina föräldrar som inte kunde ge alla fem barn det de helst önskade. Jag kutade lika gärna runt i ett par Crocker som Levi´s. Det spelade inte så stor roll.
Enda gången jag kände mig ledsen över situationen var den gång när jag fyllde tio år och hade önskat mig en cykel. Den där rosa med bockstyre och tio växlar. Efter morgonens skönsång skulle jag gå ned i hallen där min present väntade, och jag förstod precis. De hade lyckats få till pengar och köpt mig en cykel. Och mycket riktigt, det hade dom.
I den tidiga morgonsolen stod en begagnad damhoj. Välputsad och hel. Men det var inte den rosa dröm jag sett framför mig. Jag tror mina föräldrar såg min besvikelse, även om jag försökte dölja den. Oh, vad jag försökte dölja den. Jag ville inte verka otacksam. Jag förstod att även en begagnad cykel kostat dom mycket. Men jag var ledsen och tänkte på den dag då vi med klassen skulle cykla iväg på utflykt. Vad skulle kompisarna säga?
Idag är jag själv förälder och kan minnas den där känslan i hallen som igår. Men jag är lyckligt lottad. Jag kan ge mina barn nya brallor och cyklar. Slipper se deras ledsna ögon när de får det "näst bästa".
Men över lag är jag rätt sparsam med nya saker till barnen. De får det de behöver, men inte mer. De har aldrig fått leksaker på andra dagar än födelsedagar och julafton. Inte av mig. Då har de fått spara till det själva.
Jag gör dom ingen tjänst annars. De måste lära sig att lycka inte är ett par nya brallor. Lyckan finner du i dig själv. I naturen. I upplevelserna. De små ögonblicken tillsammans med dem du älskar.
Men sen har jag alltid varit okomplicerad. Jag är nog född sådan. Så när det var dags för cykeldag med klassen log jag igen och cyklade glatt iväg på äventyr. På en gammal mörkröd damhoj, som jag idag skulle betala dyra pengar för att äga.
Fick jag ett par nya byxor så var det inte balla Levi´s utan det billigare alternativet. Jag brydde mig inte så mycket. Nej, tyckte mest synd om mina föräldrar som inte kunde ge alla fem barn det de helst önskade. Jag kutade lika gärna runt i ett par Crocker som Levi´s. Det spelade inte så stor roll.
Enda gången jag kände mig ledsen över situationen var den gång när jag fyllde tio år och hade önskat mig en cykel. Den där rosa med bockstyre och tio växlar. Efter morgonens skönsång skulle jag gå ned i hallen där min present väntade, och jag förstod precis. De hade lyckats få till pengar och köpt mig en cykel. Och mycket riktigt, det hade dom.
I den tidiga morgonsolen stod en begagnad damhoj. Välputsad och hel. Men det var inte den rosa dröm jag sett framför mig. Jag tror mina föräldrar såg min besvikelse, även om jag försökte dölja den. Oh, vad jag försökte dölja den. Jag ville inte verka otacksam. Jag förstod att även en begagnad cykel kostat dom mycket. Men jag var ledsen och tänkte på den dag då vi med klassen skulle cykla iväg på utflykt. Vad skulle kompisarna säga?
Idag är jag själv förälder och kan minnas den där känslan i hallen som igår. Men jag är lyckligt lottad. Jag kan ge mina barn nya brallor och cyklar. Slipper se deras ledsna ögon när de får det "näst bästa".
Men över lag är jag rätt sparsam med nya saker till barnen. De får det de behöver, men inte mer. De har aldrig fått leksaker på andra dagar än födelsedagar och julafton. Inte av mig. Då har de fått spara till det själva.
Jag gör dom ingen tjänst annars. De måste lära sig att lycka inte är ett par nya brallor. Lyckan finner du i dig själv. I naturen. I upplevelserna. De små ögonblicken tillsammans med dem du älskar.
Men sen har jag alltid varit okomplicerad. Jag är nog född sådan. Så när det var dags för cykeldag med klassen log jag igen och cyklade glatt iväg på äventyr. På en gammal mörkröd damhoj, som jag idag skulle betala dyra pengar för att äga.
Verkligen inte. Men det underlättar... |
Shorts, spetsklänning och armband från Vila. Skänker glädje, men inte lycka. Eller jo förresten. Lite lycka också. |
Kloka ord!
SvaraRaderaVilken härlig berättelse!!!! Och vilken snygg klänning :)
SvaraRaderaLite så är det här också...
SvaraRadera- med 4 st finns det inte möjlighet, även om mannen tjänar bra... Förhoppningen är ju att barnen värdesätter pengar och saker lite mer... ;-)